Partiledarvalet pågår som bekant inom KD. Nu börjar också de slutgiltiga kandidaterna att utkristalliseras. Europaparlamentariker Lars Adaktusson tackade till mångas förtret nej, med hänvisning till sin bristande erfarenhet av partipolitiken. Inte heller den kristdemokratiska vänsterns ideolog – Göran Hägglunds statssekreterare Jakob Forssmed – verkar vara aktuell för partiledarposten, då stödet inte tycks särskilt omfattande inom partiet.
Kvar finns egentligen bara två tänkbara kandidater, och båda är kvinnor.
Acko Ankarberg Johansson meddelade i veckan att hon är beredd att axla partiledarrollen efter Hägglund. Hon är för närvarande partisekreterare och har således goda känningar inom hela partiet. Dessutom har hon därmed också bred erfarenhet från rikspolitiken. Att hon tidigare varit kommunalråd i Jönköping och känner lokalpolitikens utmaningar försvagar knappast hennes ställning bland landets partidistrikt.
Den fördelen har emellertid även den andre kandidaten, Ebba Busch Thor. Trots att hon ännu inte är fyllda 30, får hennes renommé betraktas som tungt. Kommunalråd i Uppsala, partiets andranamn under förra årets EP-val och nära att peta bort folkhälsominister Maria Larsson som vice partiordförande under partiledarstriden 2012.
Busch Thor har, i alla fall när denna ledare skrivs, ännu inte fattat något beslut i frågan. De flesta bedömare är dock eniga om att hon kommer att kandidera.
Båda har de praktiska erfarenheter som krävs för att leda ett riksdagsparti. Partiledarvalet kommer därför att handla om det ideologiska vägval som respektive kandidat representerar och med det sagt om vem som kan företräda en politik som kan vända den långsamma vandringen mot partidöden.
En inte allt för dum idé är att söka sig till partiers matiga eftervalsanalys, vilken presenterades i torsdags. Dess slutsatser är tydliga: En förkrossande majoritet av de kristdemokratiska väljarna, sisådär en åtta tiondelar, definierar sig själva som höger. Så många som 35 procent av dessa kallar sig dessutom för konservativa. Peter Kullgren, som författat rapporten, bedömer partiets möjlighet att locka rödgröna väljare som obefintlig. Däremot har partiet en sådan potential bland borgerliga väljare att man bör kunna vinna tolv procent av det totala väljarstödet. Vägen dit går, enligt eftervalsanalysen, genom att den blivande partiledaren utformar en tydligt borgerlig linje i försvars-, migrations- och rättspolitiken (Dagen 12/2).
För att sammanfatta, måste den kommande partiledaren ha kraft nog att kunna dra partiet långt till höger om M. Här skönjer man en väsentlig skillnad mellan de båda kandidaterna.
Även om Ankarberg Johansson obestridligen har mest erfarenhet av vardagen i riksdagskvarteren, övertygar hon inte helt när det kommer till politiken. I samband med sin kandidatur beskrev hon sig som kristdemokrat och svårplacerad på höger–vänster-skalan (Expressen 11/2). Det kan vara ett strategiskt drag för att framstå som en enande kraft mellan falangerna inom partiet. Men det duger inte för ett ideologiskt ytterkantsparti som kämpar för sin överlevnad.
Konflikten är viktig för svensk kristdemokrati, såväl när det kommer till meningsmotståndare i riksdagen som inom partiet. KD har inte råd med en diplomat till ledare och eftervalsanalysen visar att partiet inte har något att vinna på att blidka sin vänsterfalang.
Därför är sannolikt högerprofilen Busch Thor den starkare kandidaten.