Efter sex års velande yrkar nu regeringsunderlaget i justitieutskottet på att omyndiga ska ha en maxgräns på 3 månader och vuxna på 9 månader. Detta trots att förslaget mött stark kritik och få i realiteten sitter häktade längre än 9 månader. Huruvida regeringens avsikt är att värna inrikes intressen eller självbilden på den internationella arenan är därför en rimlig fråga.
Att styra ett land handlar ofta om att tillfredsställa två publiker – den nationella såväl som den internationella. Detta två-nivå-spel är utmanande, eftersom det krävs god strategi för att få förtroende och medhåll från båda nivåer. Nuvarande regering har haft en tendens till att värdera förtroende och medhåll från den internationella arenan väldigt högt, särskilt vad gäller att vara moraliskt högtstående i frågor om klimat, jämställdhet och andra sociala frågor.
I detta fall har den internationella kritiken om häktningar gällt att det inte finns någon maxtid, och att isolering nyttjas i för hög utsträckning. Detta har slagit hårt mot Sveriges internationella identitet som humanitär stormakt, vilket ökar incitamentet ytterligare för regeringen att åtgärda problemet tillräckligt för att få godkänt av omvärlden.
Att behaga den internationella publiken är oproblematiskt tills regeringen börjar försumma den inrikes. Gällande detta förslag räcker det att vända sig till remissvaren för att se att så är fallet. Åklagarmyndigheten har konstaterat att förslaget kan få ”förödande” följder för utredningsförfarandet. Polisen menar att det finns risk att brott inte hinner utredas innan en misstänkt måste släppas. Flera instanser påpekar att förslaget kommer att leda till ett ökat utnyttjande av minderåriga för brottsliga handlingar.
Som om inte det vore nog påpekar Lagrådet att förslaget baseras på siffror som hunnit bli sex år gamla – från utredningen som tillsattes 2015. Lagrådet visar att regeringen delvis försöker lagstifta bort ett problem som inte finns, eftersom en mycket liten andel vuxna suttit häktade längre än 9 månader. För att vara ett förslag som beretts i fem år, och i ett land med ökande kriminalitet, är det synnerligen ogenomtänkt.
Risken är också att de häktade avstår att prata och väntar ut tiden, som nu skulle bli förutsägbar. På så sätt kan de dessutom, när de kommer ut, kontakta vittnen eller medbrottslingar, mobilisera och prata ihop sig om händelseförlopp och liknande. Detta innebär nödvändigtvis inte att det inte ska finnas en maxgräns, men i så fall bör det finnas goda möjligheter till undantag.
Att regeringen ser över häktningarna efter kritiken är rimligt. Att den däremot vill driva igenom förslag som mött brett motstånd inom landet visar att drivkraften inte verkar vara ett hitta en optimal lösning för Sverige. Snarare en tillfredsställande lösning att visa upp för omvärlden.