Skälet att Håkan Juholt åter är på tapeten är en ny dokumentär av Tom Alandh som finns att se på SVT. I den får vi följa Juholt i hans nya vardag som ambassadör på Island men också höra om hur han idag ser tillbaka på de 303 dagarna då han var partiledare för Socialdemokraterna.
Sin levnadsglada karaktär till trots verkar Juholt fortfarande märkt av erfarenheten. Han beskriver det som att han var en outsider i ett Stockholm dominerat av en politisk klass. ”Kindpussande PR-konsulter” som han i dokumentären beskriver som ”klegg”.
Det är märkligt hur fjärran Juholts partiledartid redan känns. Det är som Alandhs dokumentär påminner om att det faktiskt hände. Att Juholt delvis är bortglömd är inte en slump. Hans fall är sannolikt det mest tydliga exemplet i svensk modern historia på hur ett parti försöker retuschera bort en tidigare ledare.
År 2016 uppmärksammade Expressen att Juholts tal hade dolts på Socialdemokraternas officiella youtubekanal. Den som gick in på Socialdemokraternas sidor fick uppfattningen av att Stefan Löfven företräddes av Mona Sahlin.
Just Mona Sahlin är en intressant referenspunkt för att förstå hur Juholt behandlades. Juholt var inblandad i några affärer. Men med facit i hand vet vi att hans eskapader nog vägde lätt i jämförelse med Mona Sahlins många liknande felsteg. Ändå lyckades Socialdemokraternas partiapparat skydda Sahlin från pressen. Juholt fick stå ensam.
Man kan också jämföra med Stefan Löfven. Håkan Juholt levererade en och annan så kallad groda. De borde ha kunnat förlåtas med tanke på att Juholt var ny i rollen. Men Stefan Löfven kunnat säga grodor under hela sin tid som partiledare och statsminister. Det har aldrig lett till ifrågasättande eller drev, utan snarast blivit en del av hans charm.
Håkan Juholt tror själv att sättet han behandlades på hade att göra med att han kom utifrån. Men det kan knappast vara hela förklaringen. Göran Persson kom från den kommunalpolitiska myllan och hade inte heller han någon stark förankring i den politiska klassen då han blev partiledare och statsminister.
Vad man till slut inte kommer runt är att Håkan Juholts personlighet bidrog till hans fall. Det är nedslående för Juholt ger intryck av att vara en genuint vänlig person som får andra människor att känna sig väl till mods. Men problemet för hyggliga karaktärer i politiken noterades redan av Machiavelli i hans bok Fursten. Godhjärtade människor tror gott om andra. En makthavare, menade Machiavelli, borde föredra att vara fruktad framför att vara älskad. Men Håkan Juholt skulle 100 gånger av 100 välja det senare. I vår tid skulle vi säga att han saknade hud av teflon och vassa armbågar. Det bidrog till hans fall.