Inte heller någon rafflande thriller med oväntade vändningar. Det hela påminde istället om en trött teaterrepetition långt innan premiären, om än inte utan visst underhållningsvärde.
Man fick nästan känslan av att ledamöterna mentalt redan hade gått på semester men kroppen glömt sig kvar i talarstolen. Replikerna och yrkandena lyste med sin frånvaro och de flesta anföranden påminde lite om någon som står och talar med sig själv.
Efter mötet var självkritiken tydlig bland ledamöterna. Det finns dock flera skäl till att det blev som det blev, och oengagerade politiker hör inte uppenbart dit. Istället är det pandemin som gjort ekonomin osäker och framförhållningen kortare.
Därtill kan läggas att styret föreslagit en förlängning av befintlig budget och att eventuella ändringar sker först i november. Samt att det inte syntes finnas någon tydlig opposition mot den linjen. Då finns det helt enkelt inte så mycket att debattera.
Talande för mötet är att det bara var procedurregler som egentligen debatterades. Och de enda gångerna det faktiskt hettade till var när Vänsterpartiet gjorde utfall mot presidiet. Ett förslag från Vänsterpartiet om att ta ett övergripande budgetbeslut, men skjuta detaljerna till november, syftade sannolikt till att ge fullmäktige möjlighet att strunta i debatten.
Förslaget vann gillande från flera partier men hanterades inte innan debatten, vilket fick Vänsterpartiets Leif Svensson att skälla på presidiet.
Partikollegan Mariann Gustafsson fyllde i och kallade debatten för teater och cirkus. ”Varför ska vi hålla på så här? Ge mig en enda bra förklaring annars kan vi lika gärna gå hem redan nu!”
Med facit i hand var det en relevant fråga. En lärdom av dagen är således att det är bättre att ta debatten när frågan är i skarpt läge.
Det av styret välanvända argumentet om att budgeten ska tas tidigt för att förvaltningarna ska kunna förbereda sig och kunna ha framförhållning äger viss giltighet.
Men det börjar väga lätt mot att ha en meningsfull debatt samt det faktum att de osäkra tiderna, vilka lär fortsätta inom överskådlig framtid, gör att ett budgetbeslut ett halvår innan budgetåret ändå inte ger några garantier för förvaltningarna.
Ett mer grundläggande demokratiskt problem är att beslutsprocesserna genom åren rört sig från fullmäktige till andra arenor. Och det är även avslagna fullmäktigedebatter ett symptom på. Kan man då inte helt strunta i debatter i fullmäktige, om frågorna ändå inte avgörs där?
Det är ingen god idé. Fullmäktige är kommunens högsta beslutade instans. Och den enda som är representativ utifrån väljarnas röster. Dessutom är det den enda som är öppen för allmänhet och media. Det möjliggör att alla kan bilda sig en egen uppfattning om hur debatten förs mellan politiker och partier.
Utan att behöva förlita sig på protokoll (som sällan avslöjar hur debatten förts) eller partiernas egna uttolkningar av debatten. Att ta bort fullmäktigedebatter löser således inte det grundläggande problemet.
En håglös fullmäktigedebatt är därför inget att skämmas över. Det vore mer skamligt att inte reflektera kring vad det kan lära oss. Och hur vi förskjuter mer tyngd, såväl beslutande som processuell, mot fullmäktigeförsamlingen. Alla fullmäktigemöten riskerar nämligen att bli teater om inte utvecklingen vänds.