Den regeln gäller nu även för de personer som omfattas av den så kallade gymnasieamnestin, som har fått uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Dessa ungdomar har alltså tidigare undantagits från de generella reglerna, och det är fullt rimligt att undantaget nu försvinner.
Orsaken till förändringen är att kammarrätten i somras gav Migrationsverket rätt i sin nya tolkning av gymnasieamnestin. Myndigheten behöver alltså inte bistå med boende, och inte heller med dagersättning, till de personer som fått uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Nu har det gått tre månader sedan beslutet kom i november, och det är dags för de som ännu inte har flyttat att lämna Migrationsverkets boenden.
Det kan verka grymt att plötsligt tvinga dessa personer att hitta annat boende och att söka studiemedel när dagersättningen dras in. Men det är just sådana här situationer som gymnasieamnestin har bäddat för. En otydlig och orimlig lag öppnar för grova omtolkningar.
Även om lagen i sig är ett undantag från de regler som annars gäller för vilka som kan få uppehållstillstånd är det knappast rimligt att ständigt nya undantag ska göras från det som annars gäller. Särskilt inte som både Migrationsverkets boenden och dagersättningen ska vara till för de människor som söker asyl. Den som fått uppehållstillstånd förväntas också hitta eget boende och annan försörjning. Det borde också ha gällt från början för de unga vuxna som omfattas av gymnasieamnestin. Att det krävdes en plötslig ändring i villkoren är olyckligt, men i sak inte orimligt.
En följd av förändringen blir dessvärre att ytterligare ansvar och problem landar hos kommunerna. De personer som inte har lyckats hitta boende på egen hand lär söka sig till socialtjänsten för att få hjälp. Det finns statliga pengar som kommunerna kan söka för ändamålet, men det befriar dem inte från merarbete och ansvar. Allt för en otydlig och oviss lag som riksdagen har beslutat om.
Gymnasieamnestin har fört med sig krångel, osäkerhet, missförstånd och osämja ända sedan den blev påtänkt av regeringen under förra mandatperioden. Det följer helt naturligt med en både oklart utformad och principiellt felaktig lagtext – det är inte rimligt att ge uppehållstillstånd till ett godtyckligt antal personer som saknar asylskäl. Undantag från generell lagstiftning slutar sällan väl, och särskilt inte i migrationsfrågan där det handlar om människors hela tillvaro.
De personer som omfattas av gymnasieamnestin fortsätter att leva i osäkerhet under en tafflig och tillfällig lagtext.
Lagens förespråkare fortsätter att försvara den som en chans att till slut få stanna i Sverige. Men hur mycket lidande kostar det inte de personer, och de lär bli många, som inte lyckas ta den chansen? Hur mycket hade de inte kunnat göra med sina liv om de redan från början hade fått ett definitivt besked?