Den senaste tiden har Miljöpartiet valsat runt en hel del i media. Särskilt tre frågor har dominerat – kontakterna med drivmedelsjätten Preem, förslaget att slopa kommunernas veto kring vindkraftsetableringar och om vegoprodukter bör få säljas i EU under namnet korv eller biff.
Och den röda tråden mellan MP:s politiska ställningstagande i de olika frågorna är att partiet ställer sig på samma sida som några globala industrijättar, även när det sker på bekostnad av det småskaliga och lokala. Ställningstaganden som går på tvärs med Miljöpartiets tidigare hjärtefrågor – om lokalt beslutsfattande, dragningen till det småskaliga och misstron mot maktkoncentration. Värden som går att spåra till gamla allmogekonservativa strömningar, med stark orientering mot hembygden. I stället verkar MP närma sig socialdemokratins vurm för centralisering och likriktning.
Tidningen Expressen har i en rad artiklar avslöjat att Preems beslut att dra tillbaka ansökan om att bygga ut raffinaderiet i Lysekil föregicks av flera möten mellan företaget och klimat- och miljöminister Isabella Lövins (MP) statssekreterare Eva Svedling. Bland annat fick Preem förhandsinformation om en budgetsatsning på gröna kreditgarantier, som bolaget sedan uttryckt intresse för.
Att Miljöpartiet inser att näringslivet är en nyckel för att klara klimatomställningen är självklart bra. Men politiken måste hålla rågången mellan att vara för företagande och att gynna enskilda företag.
Miljöpartiet har nyligen även stått som avsändare för ett regeringsförslag om att slopa kommunernas veton för vindkraftsetableringar. Orsaken är enligt finansmarknadsminister Per Bolund (MP) att kommunerna – och i förlängningen den lokala folkliga opinionen – stoppar för många vindkraftverk.
Och i Bryssel har Miljöpartiet under senare tid engagerat sig i att det inte ska krävas köttinnehåll i en korv eller biff. Något som politiken egentligen inte skulle behöva ägna sig åt. Men enligt MP:s Europaparlamentariker Alice Bah Kuhnke och Pär Holmgren handlar det om ett krig mellan ”köttmaffian” och alla som vill äta mer växtbaserat (Aftonbladet 19/10).
Med ett så onyanserat tonläge kanske det inte är förvånande att Bah Kuhnke och Holmgren smutskastar ”kött- och mejeriindustrin” samtidigt som producenter av vegoprodukter hyllas. Det märkliga är dock att miljöpartisterna inte reflekterar över att de i samma andetag lierar sig med en annan storskalig industri, den som producerar sojakorvarna. De framgångsrika livsmedelsaktörerna i dag, när vegotrenden är stark, är ofta koncerner som kontrollerar den storskaliga produktionen av majs, soja och palmolja. Och de som slås ut först i omställningen är små och lokala producenter av mjölk och kött.
Miljöpartiet verkar alltmer överge ambitionerna att protestera mot likriktningen i den storskaliga industrin. Alternativrörelsen har blivit en förespråkare för grön maktkoncentration.