Nu ska vi få ett slut på fem års förnedring och smärta. Orden är Alexis Tsipras – blivande grekisk premiärminister och ledare för partiet Syriza.
Det är en relativt nybildad sammanslutning mellan radikala vänstergrupperingar, beståendes av allt från euroskeptiker till revolutionära trotskister. För några år sedan hade gemene man skrattat om någon påstått att partiet skulle bli regeringsbärande. Men sedan såväl socialdemokrater som borgerliga misslyckats med att ta landet ur den kris som banat väg för att fler än var fjärde grek i dag saknar arbete, har väljarna satt sitt sista hopp till den agitatoriske Tsipras.
Syriza erhåller drygt 36 procent av rösterna och är nu landets överlägset största parti. Tillsammans med det lilla konservativa "Oberoende greker" bildar man regering. En till synes omaka kombination, men de förenas i sitt motstånd mot de hårda sparpaket som ålagts landet av "trojkan" – EU, ECB och IMF – och inte minst euroländernas inflytande över grekisk inrikespolitik.
Det är följaktligen också slut på sparbetingen. Fler ska anställas inom offentlig sektor, minimilönerna ska höjas och pensionsnivåerna återställas till nivåerna före krisåren. Planen är att landet ska "investera sig ur krisen" eller, för att utrycka sig mer konkret, återgå till den politik som försatte landet i kris från första början. Men det är inte allt.
Tsipras hoppas även kunna förhandla sig till en halvering av den statsskuld som i skrivande stund utgör 175 procent av landets BNP. Även om många ekonomer menat att skuldavskrivningar är den möjligheten att få bukt på den grekiska ekonomin, riskerar det som nu sker att få okontrollerade spridningseffekter.
Regeringens reformagenda bryter i alla avseenden mot euroområdets krav på sina medlemmar. Greklands nödlån på 240 miljarder euro gavs på villkoret att landet skar ned på de offentliga utgifterna, och utan sparbeting lär den grekiska staten knappast få lätta på lånebördan. Samtidigt har den grekiske vänsterledaren skruvat upp tonläget så pass att han inte kan vara unionens institutioner till lags, om hans regering ska bli annat än en dagslända.
Det bäddar för att Tsipras dövörat genomdriver sin politik, med följden att det inspirerar resten av unionens krisländer. Spanien går snart till val och framgångar väntas för vänstern. Samma öde spås Portugal. Unionen riskerar då att splittras mellan det liberala nord och den socialistiska södern. De representerar så vitt skilda idéer om unionens framtid att det blir svårt att hålla ihop euroområdet, i förlängningen EU.
De krafter som kan hålla ihop samarbetet saknar dessutom förmågan i praktiken. Tyskland och i synnerhet tyskarna vill inte leda Europa. Frankrike är lika skadat av krisen som södern och är redan upptaget inför presidentvalet 2017. Storbritannien förbereder sig snarast på att lämna EU. Kvar finns bara byråkraterna i Bryssel, som saknar såväl folklig som demokratisk förankring.
2015 blir mycket av ett ödesår för det europeiska samarbetet. Här hemma kan vi bara hoppas på att den svenska vänsterregeringen har vett nog att inte ansluta sig till den ödesdigra väg av splittring och osolidariskt slöseri som nu utstakas av Tsipras.
Ännu en akt av den grekiska tragedin tar vid.