Men man behöver inte anstrÀnga sig sÄ hÄrt för att hitta tyngre vÀgande motargument. Familjer med knappa resurser har sannolikt lika knappa resurser nÀsta Är. Ska barnen som stortrivs pÄ fotbollstrÀningen dÄ tvingas sluta? Och varför ska kommunen sponsra de familjer, de allra flesta, som har rÄd att betala sjÀlva? Det synes vara avsevÀrt mer effektivt och mindre slösaktigt om bidragen gick till dem som behöver det.
Det Ă€r inte storleken pĂ„ kostnaden som Ă€r problemet. Projektet berĂ€knas kosta mindre Ă€n tĂ€ndsticksbĂ€nken vid marinan. Men det Ă€r vĂ€rt att pĂ„minna om att det inte finns nĂ„got gratis i det âgratisâ folkvalda talar om. Det Ă€r bara nĂ„gon annan som betalar.
Men satsningen Àr vÀl ÀndÄ lovvÀrd, eftersom den gynnar föreningslivet? TyvÀrr Àr det inte sÄ heller. Föreningslivet och samhÀllet riskerar tvÀrtom att lida skada.
Redan idag Àr civilsamhÀllet till stor del styrt av staten. Att kommunerna fyller pÄ problemet gör det inte bÀttre. Det offentligfinansierade civilsamhÀllet har blivit en industri dÀr mindre nogrÀknade organisationer med tveksamma vÀrderingar och verksamheter dras mot skattemedlen. Det leder till att skattebetalarna finansierat bland annat klanstrukturer, hederskultur och till och med terrorism. DÀrför, samt för att folkvalda inte kan motstÄ frestelsen att styra civilssamhÀllet i den riktning de sjÀlva tycker om, följer i regel alltid nÄgon form av motkrav frÄn det offentliga.
Skattepengarna löper sÄledes risk att antingen bidra till att odemokratiska krafter blir starkare eller att civilsamhÀllet styrs mot mindre frihet och mot det som Àr politisk korrekt för stunden. Det gÄr inte att ha ett offentligt finansierat och samtidigt fritt civilsamhÀlle.
CivilsamhÀllet behöver frihet frÄn det offentliga. Det fyller en funktion sÄ lÀnge det Àr mÀnniskor med egna drivkrafter och med gemensamma intressen som gÄr samman och lÀgger sin tid och energi pÄ ett gemensamt projekt. Det kan vara bostadsrÀttsföreningens ekonomi, grannsamverkan för trygghet, intresset för idrott eller kultur, eller barnens fritid. Ett civilsamhÀlle som bÀrs upp av staten har redan förlorat sitt vÀrde. Det blir allt mindre vÀrdefullt nÀr det inte lÀngre byggs upp av mÀnniskor som engagerar sig av fri och egen vilja.
De offentliga stöden och styrningen separerar mÀnniskor frÄn varandra. Det gemensamma intresset och engagemanget blir mindre relevant. Föreningar blir organisationer som drivs av byrÄkrati och bidragsadministration istÀllet för gemenskap och engagemang. Och att vara deltagare i en förening bara för att det Àr gratis Àr inte ett tecken pÄ engagemang. Det Àr dess raka motsats.
Gratis medlemskap skapar ocksĂ„ en förvĂ€ntan pĂ„ att engagemang ska vara gratis. FörĂ€ldrar ska inte behöva betala eller lĂ€gga sin tid pĂ„ barnens fritidssysslor. Det ska nĂ„gon annan fixa och betala. De som engagerar sig ideellt som ledare blir en del av en diffus offentlighet och riskerar att bli behandlade dĂ€refter. AvstĂ„ndet mellan âutförareâ och âanvĂ€ndareâ vĂ€xer.
Kommunens vÀlvilja riskerar att ytterligare drÀnera föreningslivet pÄ engagemang. NÀr projektet utvÀrderas bör man dÀrför Àven mÀta effekten pÄ förÀldrarnas engagemang samt arbetsbördan och upplevelsen hos ideella ledare.