I dag, onsdag, ska riksdagen enligt sin planering rösta om finansieringen av public service, vilken från och med januari 2019 föreslås bli tvingande. Förslaget, som kulturutskottet har lagt på riksdagens bord utan större justeringar, innebär att den som har en beskattningsbar inkomst ska betala en procent av denna till SR, SVT och UR – dock med ett tak på drygt 1 300 kronor per person för 2019. Sändningstillstånden föreslås vara åtta år från 2026.
Avgiften som tidigare gick att undvika genom att kasta ut sin tv blir nu ofrånkomlig för alla som är myndiga och tjänar pengar. Förslaget, som från början tagits fram av Parlamentariska public service-kommittén, motiveras med att public service är en ”kollektiv nyttighet som gynnar alla medborgare”, och därför ska alla vara med och betala.
En av de uttalade anledningarna till att avgiften blir tvingande är att allt färre betalar den nuvarande radio- och tv-avgiften. Man menar att public service ska kunna bedriva sin verksamhet oberoende av människors betalningsvilja och teknikutvecklingen. De faktorer som är ett konstant huvudbry för alla andra mediebolag, och som i förlängningen förmår dem att förbättra själva produkten, ska alltså public service-bolagen isoleras från.
Varken kommittén, regeringen eller kulturutskottet tycks ha slagits av att människors ovilja att betala kan bero på ett legitimt missnöje med vad de får för sina pengar. Det finns nämligen all anledning att kritisera programmen för att både gå utöver det public service huvudsakligen bör sända och för att ha en politisk slagsida åt vänster.
För att säkra den ”kollektiva nyttighet” som är en förutsättning för att på något sätt rättfärdiga en tvångsmässig avgift bör public service-utbudet bli smalare. Det finns ingen anledning att sända underhållningsprogram som kommersiella aktörer kan göra lika bra eller bättre. I stället bör fokus vara på det som inte bär sig på marknaden men som ändå är motiverat erbjuda. Det gäller till exempel samhälls- och vetenskapsprogram, nyheter med lokal bevakning och ett grundläggande syfte att trygga vårt språkområde.
Om vi nu ska tvingas betala för public service blir det också än viktigare att garantera att innehållet inte lutar i någon politisk riktning. För att säkra detta finns det anledning att inspireras av brittiska BBC, vars rapportering inom allt från konst till vetenskap utsätts för återkommande granskningar. Men om ingen sådan skärpning görs blir signalerna till SR, SVT och UR nu de motsatta – en finansiering oberoende av medborgarnas uppfattning om verksamheten blir en belöning som bolagen inte gjort sig förtjänta av. Att sändningstillstånden dessutom är så långa som åtta år, i stället för exempelvis tre, ger litet utrymme för skärpning av verksamheten.
Det råder en slående enighet i riksdagen om den nya avgiften – bara SD är emot. De borgerliga politiker som i andra frågor försvarar människors frihet att själva bestämma över sina intjänade pengar har uppenbarligen haft tankarna på annat håll.