Den svenska bostadsmarknaden kännetecknas av bostadsbrist, skenande priser och ökande kostnader för staten.
Att staten subventionerar bostadsköp på en redan överhettad bostadsmarknad är ingen god idé. Istället för att försöka införa amorteringskrav skulle en utfasning av ränteavdragen vara enklare och ha en minst lika god avkylande effekt. Ett stort antal oberoende instanser - OECD, EU, IMF, Riksbanken och Bankföreningen - har kritiserat avdragen och föreslagit att de fasas ut.
Avdragen kostar staten 30 miljarder varje år och kostnaderna kommer att börja skena när räntan vänder uppåt. Enligt en undersökning från SCB får den rikaste tiondelen 20 gånger mer subventioner än den ekonomiskt svagaste. Ingen annan skatt eller reform har lika stor effekt på att omfördela från fattig till rik. Ränteavdraget är en skattesubvention för välbärgade storstadsbor. Det borde vara lite svårsmält för vänstersinnade politiker utanför storstadsregionerna.
Ett annat stort problem på bostadsmarknaden är hyresregleringen som hindrar fastighetsägare att få marknadsmässig hyra och få tillräckligt med avkastning på sina investeringar. En liberaliserad hyresmarknad är det enda som på sikt kan lösa bristen på bostäder till ett rimligt pris.
Regeringen tänker annorlunda. Först tog man på politisk väg bort möjligheten för entreprenörer att tjäna tillräckligt med pengar på att bygga och driva hyresrätter. Därefter, när det inte byggs tillräckligt, vill regeringen nu subventionera byggandet. Resultatet kan inte kallas något annat än statligt subventionerade hyror.
När nu allt fler börjar inse det ohållbara i att subventionera köp och ägande av bostadsrätter och villor i form av ränteavdrag vore det fel väg att gå att införa ytterligare en subvention på en redan trasig bostadsmarknad. Istället bör man nu ta tillfället i akt att införa marknadshyror samtidigt som man avskaffar ränteavdragen. Båda systemen kan fasas ut under en längre tid, så att det blir förutsägbart och utan chock för bostadsinnehavarna. Denna kombinationslösning kan vara en realistisk väg framåt då den är en kompromiss mellan höger och vänster, och vars konsekvenser balanseras mellan hyresrätter och bostadsrätter.
Problemet är att dessa frågor inte kommer att drivas av politiker i Stockholm. Storstadsväljare har på kort sikt mest att förlora på marknadshyror och utfasade ränteavdrag. Därför behöver frågan drivas av andra. Även i vårt område råder bostadsbrist. Men konsekvenserna av denna förändring skulle bli avsevärt mindre än i storstäderna.
Vi lever i de politiska omprövningarnas tid, efter ett regeringsskifte, med en historiskt svag regering och en pågående flyktingkris. En lokal eller regional samsyn mellan åtminstone Socialdemokraterna och ett eller flera borgerliga partier kan sprida sig och få nationell sprängkraft.
Det må vara en mänsklig rättighet att ha tak över huvudet. Men det är ingen mänsklig rättighet att sitta på en våning i Stockholms innerstad, subventionerad av våra gemensamma skattemedel, när våra ungdomar och nyanlända i allt högre grad saknar egen bostad.