På torsdagen beslutades om att ändra kraven i Försäkringskassans regleringsbrev, samt att föreslå ändrade villkor för bedömningen av arbetsförmågan efter 180 dagars sjukskrivning. Ändringarna behövs i många fall, men sjukförsäkringen skulle må ännu bättre av att anpassas mer efter olika typer av sjukdomar.
Det är ingen enkel sak att utforma en sjukförsäkring som både gynnar rehabilitering och förhindrar utnyttjande eller passivisering. En viktig poäng är att staten ska pröva en persons förmåga att försörja sig, men inte nödvändigtvis med samma jobb som personen hade innan sjukskrivningen. Om en skada inte bedöms kunna läka inom överskådlig tid är det rimligt att den befintliga arbetsförmågan används på annat sätt i en annan typ av arbete. Här har den så kallade rehabiliteringskedjan, som alliansregeringen införde 2008, gjort viktig skillnad.
De fasta tidsgränserna i rehabiliteringskedjan infördes då sjuktalen stigit till oroande nivåer. Med kontrollpunkter då den sjukskrivne bland annat prövas mot hela arbetsmarknaden från dag 180 lades fullt fokus på arbetsförmåga, den som kan försörja sig på något sätt ska då inte vara sjukskriven.
Till detta lade Löfvenregeringen sedan krav på att Försäkringskassan skulle sänka det genomsnittliga sjuktalet, vilket ledde till en ordentlig ökning av andelen sjukfall som avslutas på grund av avslag. Det kravet på myndigheten görs nu om, samtidigt som förändringar i 180-dagarsprövningen föreslås.
Nu vill regeringen att Försäkringskassan bedömer arbetsförmågan gentemot en angiven yrkesgrupp, i stället för generellt mot arbetsmarknaden. Sedan 15 mars finns dessutom större möjligheter att fortsätta prövas mot den sjukskrivnes befintliga arbetsplats.
Efter en lång period av åtstramningar, där Löfvenregeringen har stått för en betydande del, föreslås nu alltså lättnader i sjukförsäkringen.
Det är goda nyheter för vissa, men sämre för andra. Problemet är att reglerna fortsatt är generella för alla sjukdomar. Detta trots att det kan vara betydligt lättare att beräkna när en person kan tillfriskna från en fysisk skada jämfört med exempelvis utmattningssyndrom.
När det gäller stressrelaterad sjukskrivning finns dessutom en samhällsekonomisk faktor att ta hänsyn till, eftersom det är vanligt i flera akademikeryrken inom exempelvis utbildning och vård. Personer som har fått fri utbildning, bidrag och förmånliga lån borde så långt det är möjligt kunna komma tillbaka till arbeten där de använder sin eftertraktade kompetens. I ett litet land som Sverige behöver vi ta vara på den talang och kunskap som finns – en strategi som bottnar i rikskansler Axel Oxenstiernas idéer om ståndscirkulation på 1600-talet.
För att göra sjukförsäkringen så optimal som möjligt vore det därför rimligt att göra viss skillnad på olika skador och sjukdomar. Ställ krav där de behövs, och var flexibel där det är rimligt.