Vem får Nobelpriset? Den frågan har ställts många gånger den senaste veckan. Det sista priset att tillkännages var det i ekonomi, som formellt heter Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. I många nyhetsmedier gick det inför presentationen att läsa hur den troliga pristagaren i ekonomi såg ut. Analysen var att priset förmodligen skulle gå till en man i åldersspannet 65–70 år. Och, som det tillades i Expressen, lär mannen vara vit.
En röd tråd under den dryga vecka som pristagarna har presenterats har varit nyhetsmediers fixering vid pristagarens kön och andra personliga egenskaper. När en kvinna har fått priset verkar ibland det viktigaste vara hennes könstillhörighet.
Utvecklingen är tråkig eftersom en persons kön, hudfärg och ålder tillmäts allt större betydelse, på bekostnad av vad personen har åstadkommit. Dessutom riskerar en pristagare från en så kallad underrepresenterad grupp att framstå som inkvoterad.
Jämställdhetsdiskussionen kring Nobelpriset är dock inte ny för i år. Särskilt förra året uppstod en högljudd debatt om bristen på kvinnliga Nobelpristagare. Det fick Kungliga Vetenskapsakademins ständige sekreterare att gå ut och säga att det var ett problem som de jobbar med. Och som ett led i det arbetet har Vetenskapsakademin nu vädjat till dem som nominerar pristagare att hålla koll på insatser gjorda av kvinnliga forskare och forskare tillhörande en etnisk minoritet.
Agerandet är dock problematiskt eftersom det ger bilden av att det är priskommittéerna som är problemet – inte att kvinnor under lång tid inte har varit lika aktiva inom den naturvetenskapliga forskningen som män. Ett problem som för övrigt lär minska med tiden. Exempelvis är numera två av tre sökande till högskolan i Sverige kvinnor. I framtiden kan således pristagarnas könsfördelning vara den motsatta.
I Alfred Nobels testamente verkar det inte heller finnas stöd för att gynna vissa grupper. Han skriver att det ska vara ett pris till den som har gjort mänskligheten den största nyttan. Nobel påpekade att nationstillhörighet – vilket var dåtidens brännande fråga – skulle det inte fästas något avseende vid.
Nobelprisets styrka är också att det ska gå till den som är mest värdig. Men i samma stund som det ska börja tas hänsyn till kön, ålder, nationalitet och hudfärg förlorar det sin betydelse. En sådan utveckling skickar också signalen att ansträngningar inte premieras, eftersom faktorer som individen inte rår över tillmäts betydelse. Det är en sida som bör tas hänsyn till av alla som förmedlar budskapet om att Nobelpriset inte är jämställt.
En annan sida av kravet på en mer jämn representation bland pristagarna är att det riskerar att leda till att personer som egentligen borde få priset utelämnas – på grund av sitt kön, sin ålder eller sin hudfärg.