Just nu cirkulerar en film på sociala medier där en svensk polis med invandrarbakgrund blir smädad av förortsungdomar. Polisen kallas upprepade gånger för ”husblatte”. Det är en kränkande förolämpning som säger mycket om hur avsändaren ser på det svenska samhället. Polisen på filmen ser sårad ut men också uppgiven, för han kan inte göra något, vilket provokatörerna är väl medvetna om.
Flera andra filmer på sociala medier avslöjar hur busar närmast slentrianmässigt kallar poliser för horungar och horor. Kvinnliga poliser verkar särskilt utsatta.
Att grova förolämpningar mot poliser accepteras är ett problem som i princip är unikt för Sverige. I många andra länder skulle sådana omedelbart leda till konsekvenser. Den som tvivlar kan ju pröva att använda slika uttryck mot tysk polis. I många andra länder finns det lagstiftning som gör det särskilt allvarligt att kränka personer i samhällsbärande yrken. Fram till 1976 var det olagligt att förolämpa tjänstemän i Sverige. Den som förolämpade de grupper som lagen skyddade dömdes då för ”missfirmelse” till böter eller fängelse i högst sex månader. Lagen togs bort under 70-talets radikala syn på rättsstaten. Missfirmelse kunde ersättas med de vanliga reglerna mot förolämpningar, menade juristerna då.
I verkligheten blir dock förolämpning nästan aldrig föremål för allmänt åtal. Högsta domstolen har också i domar avgjort att poliser bör tåla mer okväden än andra medborgare. Är man polis får man tydligen tåla att kallas hora, enligt den rådande logiken. Situationen gäller förstås inte bara poliser. Även lärare, kriminalvårdare, busschaufförer och vårdyrken utsätts för kränkande tillmälen i sin vardag. På många orter har ständiga tillmälen blivit ett arbetsmiljöproblem.
Nu vill Kristdemokraterna återinföra brottet missfirmelse mot tjänsteman. Det är ett bra förslag och nödvändigt om människor i framtiden ska vilja arbeta inom till exempel Polisen och Kriminalvården. Ingen ska behöva tåla att höra rasistiska och sexistiska kränkningar. Just när det gäller polisen handlar det ju dessutom om att uttrycka missaktning för hela samhället och rättsstaten.
Det saknas inte argument mot en ny lag. Den skulle kunna användas mot människor som har legitima skäl att klaga. Många människor som polisen möter i sitt arbete är upprivna och under stor stress. Lagen bör därför utformas så den blir träffsäker mot de dominansbeteenden man försöker komma åt. I ett idealt samhälle hade en lag mot missfirmelse inte behövts. Men vi lever inte i ett idealt samhälle utan i ett samhälle där det blir allt svårare att upprätta hålla statens våldsmonopol, och där det redan är svårt att rekrytera människor som vill arbeta för statens och det allmännas bästa. Möjligheten att omhänderta personer som agerar provocerande kan också vara ett bra verktyg för poliser som arbetar med att göra brottsutsatta områden tryggare.
Låt oss hoppas att det kristdemokratiska förslaget vinner gehör.