Resultatet var väntat. Det är erkänt svårt för regerande partier att vinna en tredje mandatperiod. Till och med när partiledaren är en så ansedd och folkkär politiker som Erna Solberg.
Norges nye statsminister blir Arbeiderpartiets partiledare, Jonas Gahr Støre. Han är en Harvardutbildad miljonärsson som har haft svårt att dölja sin överklassdialekt i slutdebatterna. Men med den sociala bakgrunden faller han också in i en norsk vänstertradition. Även den förre socialdemokratiska statsministern, Jens Stoltenberg, hade överklassbakgrund.
För Jonas Gahr Støre gäller det nu att bygga en regering. Han förväntas luta sig på Socialistisk Venstre och Senterpartiet. De tre partierna samarbetade tillsammans även under Jens Stoltenbergs andra ministär under åren 2005 till 2013.
Vid en snabb anblick liknar situationen den svenska där Socialdemokraterna stödjer sig på Vänsterpartiet och Centern. Men partierna går inte enkelt att översättas från norska till svenska.
Socialistisk Venstre, SV, liknas visserligen ofta med svenska Vänsterpartiet. Men SV grundades av Socialdemokrater som var missnöjda med att Arbeiderpartiet på 1950-talet gick till höger. Partiet har inte samma kommunistbelastning som Vänsterpartiet.
Norska Senterpartiet, Sp, har förvisso samma rötter i bonderörelsen som svenska Centerpartiet men de två partierna har på senare tid utvecklats i helt olika riktningar. Sp har inga nyliberala tendenser och håller benhårt fast vid landsbygden och vad som i Norge kallas distriktsfrågorna och by-land-konflikten. Därmed är Senterpartiet mer förutsägbart som samarbetspartner än Annie Lööfs starkt ideologiska parti. Sp kommer alltid vilja ha bästa politik för den norska landsbygden.
Jonas Gahr Støre har tur som inte behöver ta hjälp av fler partier. Ett tag såg det ut som om han skulle behöva förlita sig på det lilla men just nu populära partiet Rødt. Det är ett nykommunistiskt parti som likt det svenska Vänsterpartiet har sina rötter utanför den demokratiska familjen.
Gahr Støre slipper också det norska Miljöpartiet, MDG, som inte nådde spärrgränsen på fyra procent. Det är ganska talande för hur de nordiska miljöpartierna har utvecklats när norska Miljöpartiet inte lockar fler väljare i ett val som har framför andra frågor har handlat om klimatpolitik. Precis som i Sverige är det norska Miljöpartiet alltför dogmatiskt för att vinna förtroende bland bredare grupper väljare.
Utan de mer extrema partierna Rødt och MDG, men i samarbete med de två ganska pragmatiska och regeringsvana partierna Sp och SV har Jonas Gahr Støre goda chanser att skapa ett stabilt regeringsunderlag. Stefan Löfven och Magdalena Andersson kommer att vara avundsjuka.