Vi är många som drabbats av de bilder som sprids av flyktingsituationen i Europa och dess utkanter. Ett barn som spolats upp på stranden blir en känslomässig symbol för en pågående katastrof. Bilder på flyktingströmmar på Europas vägar blir en daglig påminnelse om problemet. Med medkänslan som kompass avlöser enskilda initiativ och stora galor varandra för att stötta de som flyr. Och medkänslan hjälper oss att inse det viktigaste skälet - det humanitära - att ta emot dessa individer i vårt land. Vi väljer att ta emot dem tack vare deras inneboende värde som människor.
Vi svenskar har under lång tid sakta ökat vår tolerans för invandrare och fått en allt mer positiv inställning till att ta emot flyktingar. Tills nu. Senaste mätningen från DN/Ipsos visar inte en liten utan en kraftfull förändring mot att vi blir mer positiva till invandring. För första gången är gruppen som vill ta emot fler flyktingar större än gruppen som vill ta emot färre. Gruppen som är osäker har minskat påtagligt. Samtidigt visar samma undersökning en ökad oro för antalet flyktingar samt en ökad oro för att främlingsfientligheten ska växa. Samt att en klar majoritet anser att regeringen kan göra mer för flyktingarna. Svenska folket har öppnat sina hjärtan för människor på flykt, men är samtidigt oroliga för hur vi ska hantera följderna av det höga mottagandet och hur vi lyckas med integrationen.
Men att skilja på frågan om mottagande och frågan om integration är mer än många politiker och debattörer lyckas med.
Det finns inget motsägelsefullt i att vara positiv till ett högt flyktingmottagande och samtidigt vara kritisk mot en icke fungerande integration. Men kritiska åsikter om brister i integrationen avfärdas allt för ofta som att gå rasisternas ärenden.
Mottagning av flyktingar är relativt enkelt. Läget blir förvisso mer och mer ansträngt, men att ta emot flyktingar och få dem att överleva dagen kommer vi att klara även om nuvarande tryck fortsätter eller till och med ökar.
Integration är däremot svårt. Vi är EU-mästare på att ta emot flyktingar, både i våra attityder och i mängden nyanlända. Samtidigt är vi nära nog sämst i klassen på att ge våra nyanlända möjligheter att komma i arbete. Ett misslyckande med integration av nyanlända kommer att bli dyrt, i både minskad tolerans och minskad välfärd.
För att lyckas krävs sannolikt ett batteri av olika lösningar samt att gamla sanningar ifrågasätts. Eftersom regeringen hittills i stort sett lämnat walk over i integrationsfrågan behöver vi finna egna lokala eller regionala lösningar. Västerviksmodellen att inhysa nyanlända i kommunägda modulhus kan vara en del av lösningen om de nyanlända som nämnts får omedelbar tillgång till föreningsliv och språkutbildning. Men för att verkligen lyckas med utmaningen skulle det behövas en Västerviksanda. En anda som utgår från tolerans och välvilja men som inte stannar där utan går från tanke till handling. En anda som utgår från nyanländas egna drivkrafter att göra rätt för sig. En anda som ger näringsidkare, föreningar, myndigheter och enskilda personer drivkraft så att vi tillsammans går från att ta emot flyktingar till att integrera medborgare.