Julen är en tid för glädje. Ett utrymme för att njuta av god mat, avkoppling, stillhet och familjens sällskap. Där tid finns för både andlighet, sinnlighet och reflektion. Det är sällan vi får tillfälle till en sådan god balans av livets viktiga delar.
DET FÅR MAN INTE PÅ JULEN HELLER!, skriker omvärlden unisont som svar. Inget verkar vara lika provocerande som att påstå att julen och tiden dessförinnan är till för stillhet och glädje. Jo, en sak är värre – att påstå att man själv faktiskt tar det rätt lugnt inför jul. ”DET ÄR LÄTT FÖR DIG ATT SÄGA, SOM INTE HAR ELVA BARN ATT TA HÄNSYN TILL.” Och är det inte barn så är det ett tjog släktingar som måste besökas, huset som behöver storstädas med pincett och tandborste eller sjutton sorters godis som ska bakas.
Påtalar man det uppenbara att alla ”måsten” faktiskt inte måste göras, och att alla har ett val och dessutom ett ansvar för sina val, får man en blick som skulle döda tomtens alla nissar och renar och smälta isen på Nordpolen så halva världen skulle hamna under vatten. För allas trevnad väljer man att vara tyst.
Målet är för de flesta ändå avkoppling. Och ett utrymme för andlighet. Vi påminns om julens traditionella budskap. Till traditionen hör också att någon snusförnuftig ateist tar sig rätten att förklara vad andra borde tro på. Gärna offentligt. Lika säkert som Kalle Anka på julafton följer då en debatt mellan en serie bokstavstroende som sinsemellan strider för att just deras sätt att läsa den heliga skriften är den rätta. En och annan funderar över vad som hände med dygden att ha sin tro i fred och inte pådyvla den någon annan.
Och självklart är du som läsare en modern och rationell medborgare och tror såklart inte på Gud. Men du tror på att det finns ”nåt” därute. Och ingen tid är så lämplig att tro på ”nåt” som nu. Julen är de facto vår viktigaste nånting-högtid. Så bär din tro med stolthet och helga den i jul, vare sig den är traditionell eller odefinierbar och typisk svensk!
Typiskt svenskt är också att man förväntas må dåligt av sina glädjeämnen i jul. Njut av familjen, men tänk mer på de som inte har någon familj. Ha en skön ledighet, men lid med de som tvingas arbeta.
Tydligast blir det med den svenska julmaten. Det vill säga fet mat i stora mängder. Som ett av julens glädjeämnen är den bra för själen, om än inte alltid för kroppen. Inte sällan finns det någon person som frustande påtalar att man förkortar sitt liv med tio minuter om man äter all den där maten man just lagt upp på tallriken. ”Det är väl spenderad tid om jag slipper dela den med dig”, svarar man inte. För julefridens skull stannar det vid en välformulerad tanke.
När man backar upp med en andra tallrik är det inte utan att man tittar sig ängsligt över axeln och funderar på om Folkhälsomyndigheten har utsända spioner som kan spärra in dig, tvångsmata dig med chiafrön och belägga dig med ett tioårigt fettförbud.
Som om det inte vore nog med den kollektiva njutningsrepressionen så finns den inre moraliserande rösten. Den som förstör stämningen genom att påtala hur dålig maten är för dig. Och som brukar målas som en liten vit figur på den ena axeln. Den lilla vita är inte god på något sätt. Det är en skenhelig förklädd liten jävel som profiterar på ens dåliga samvete. Skenheliga jävlar ska man ignorera. Vare sig de sitter på axeln eller är utsända från staten. I synnerhet så här i jul.
Lite stärkt av den insikten ställer man ifrån sig resterna av desserten och tar en titt på utbudet av stärkande drycker. Sinnlig njutning i ren form. Så fort du lyfter i glaset kommer det. ”Borde du inte vänta med det där tills barnen har lagt sig?” Nykterhetsinkvisitionen har tagit sig in i huset. Och tagit över julen. Du blir dömd till evig skam för att du tar risken att förvandlas till ett barnmisshandlande monster under självaste julafton. Att påpeka att något sådant aldrig hänt här är lönlöst. Inkvisitionen lyssnar inte på rationella argument.
Kanske skulle man ta sig något gott att röka? Nej, just det, staten har bestämt att det inte är bra för oss medborgare. Därför förbjuder man att människor röker tillsammans utomhus. Snart ryker väl medborgarskapet för oss dårar som inte vet vårt eget bästa. Eller så gör dom processen ännu kortare. När folkhälsopatrullen kommer för att hämta en gäller det att ha rökdonet redo. Så länge man röker lär de inte komma i närheten. Passiv rökning är ju fullständigt livsfarligt. Det är en tröstande tanke.
Julen kan kännas begränsande för den som inte väljer sina traditioner. Samtidigt kan julen vara ett tillfälle då det moderna och politiskt korrekta får ge vika när individen ger sig hän åt traditioner, familj, god mat och dryck. Julen kan på så vis vara en arena för motstånd. Där andlig och sinnlig njutning blir en protesthandling. För tron på individens förmåga att själv välja vad som är bäst för denna. Mot enkelriktning och påtvingade uppfattningar. Upp till kamp mot glädjedödarna!
Glad Jul!