Det tog bara minuter efter det att president Petro Porosjenko avtalat vapenvila med Vladimir Putin, innan artillerielden åter dånade över Donetsk. Någon riktig vapenvila var det förstås inte tal om eftersom Ryssland inte är en del av konflikten, enligt Kreml. Detta trots att det numera är allmän kännedom utanför den ryska gränsen att de pansarvagnar och tusentals irreguljära trupper som på senare tid kommit till de pressade rebellernas stöd hör hemma i Ryssland.
Tänk att det var slutet på den ryska björnens ide som krävdes för att svenska makthavare skulle vakna i försvarsfrågan, efter ett decennium av konstant nedrustning.
I går presenterade regeringen en satsning på 1,3 miljarder kronor till försvaret (DN 3/9). Det är kapital som tillkommer utöver de tre miljarder kronor som presenterades i Alliansens valmanifest. Pengarna ska bland annat gå till fler flygtimmar för Jas 39 Gripen, samt ökad incidentberedskap och övningsverksamhet i Östersjöområdet – allt för att svara på de ryska aggressionerna.
Sverige är emellertid inte det enda land som markerar.
Barack Obama besökte under onsdagen Estland. Presidenten berömde den estniska försvarsförmågan och menade att baltländerna aldrig kommer att stå ensamma vid händelse av en konflikt, som fullvärdiga medlemmar av försvarsalliansen Nato. Några sådana garantier saknar både svenskar och finländare, men det kan vara på väg att förändras.
I samband med besöket meddelades det också att Sverige och Finland tilldelas två av Natos fem så kallade guldkort. I korthet innebär att länderna betraktas som försvarsalliansens närmaste samarbetspartners.
Med tanke på att Sverige nyligen tecknade avtal om värdlandsstöd som ger Nato-länder rätten att stationera trupp på svenskt territorium, är det enda som skiljer oss från övriga medlemmar en underskrift i bläck och verkliga försvarsgarantier. Vi är alltså på väg mot ett medlemskap i Nato.
Att Sverige äntligen lämnar vanföreställningen om neutraliteten bakom sig är välkommet – vårt land har inte varit neutralt på decennier. Med all rätta, eftersom valet mellan Vladimir och Västvärlden är synnerligen enkelt. Dessutom skulle ett medlemskap vara den bästa garantin för att det återuppståndna intresset för försvaret är beständigt – med alliansvänner kommer trots allt krav på att man har den militära förmågan att bistå sina bundsförvanter.
Vad som dock är beklämmande är bristen på öppenhet. Ett Nato-medlemskap är ett alldeles för stort och historiskt beslut för att smygas fram. Det finns inte heller någon anledning att trippa på tårna – argumenten för är överlägsna och det skulle knappast vara svårt att övertyga väljarna om det snömosiga i Stefan Löfvens tal om att vi bör förlita oss på det tandlösa FN, i vars säkerhetsråd man finner Ryssland.
Så gärna ett medlemskap i den transatlantiska försvarsalliansen, men först en uppriktig debatt om saken.