Staten har i mer än 100 år stöttat folkbildning. I år går 1,8 miljarder kronor till elva studieförbund, och 1,6 miljarder kronor till drygt 150 folkhögskolor. Målet är att stötta verksamhet som bidrar till stärkt och utvecklad demokrati, till en möjlighet för en ökad mångfald av människor att påverka sin livssituation och delta i samhällsutvecklingen, till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån samt till att bredda intresset för kulturlivet.
Det är rimligt att diskutera hur mycket staten ska bidra till sådana verksamheter, men det är samtidigt inget orimligt. Det finns något gott i tankarna och folkbildning är både fint och viktigt. Tyvärr har verksamheterna blivit ett slukhål för skattepengar.
Riksrevisionen konstaterar nämligen i sin granskning att ”studieförbunden i en betydande andel av sina arrangemang betalar ut kostnadsersättningar till samverkansparter utan tillräckligt underlag. Enligt Riksrevisionen finns också en överhängande risk för att statsbidraget går till privat konsumtion, till kommersiell verksamhet eller till att stödja föreningars egentliga verksamhet.” När Riksrevisionen granskade 370 av de arrangemang som under våren 2021 fick pengar från studieförbunden visade det sig att hela 44 procent saknade tillräckligt underlag för betalning.
Riksrevisionen skriver vidare att dess ”övergripande bedömning är att det finns brister i alla led – från studieförbundens utbetalningar och kontroll, via Folkbildningsrådets styrning och uppföljning, till regeringens styrning” samt att ”runt 25 kamratcirklar har fått ersättning för inköp som enligt Riksrevisionen kan ha finansierat privat konsumtion. Det handlar bland annat om inköp av livsmedel, stora mängder drivmedel, ersättning för hyra och kapitalvaror.”
Det är alltså en nedsabling från Riksrevisionens sida. Och kritiken är som sagt inte ny. Den har pågått länge, och de mått och steg studieförbunden vidtagit har varit i bästa fall papperstigrar, i värsta fall chimärer. Här kan nämnas det anmärkningsvärt höga tak om max 480 studietimmar per individ och år som införts.
Att rapporten släpps just när den riskerar att dränkas i nyheter från regeringsbildningen är olyckligt, men ger samtidigt kommande regering en chans att sätta ett stopp för pengarullningen. Därtill måste de seriösa aktörerna sätta ner foten gentemot bidragsentreprenörer, fusk och korruption. Gång efter annan avslöjas det ju hur fenomen och rörelser med en god grundtanke, exempelvis folkbildning och bistånd, kapats och utnyttjas till helt annat än vad det var tänkt och vad gemene man tror. Därför måste som sagt de seriösa aktörerna som värnar verksamheterna ryta ifrån mot fuskarna. För de stjäl från de som verkligen behöver verksamheterna. Fuskarna är folkbildningens största fiende.