Friskolereformen har fyllt trettio år. Det var den 9 juni 1992 som riksdagen röstade igenom reformen. Då gick mindre än en procent av Sveriges elever på fristående skolor. Idag är det mer än 15 procent av grundskoleeleverna och en tredjedel av gymnasieleverna. Det är uppenbart att de fristående skolorna fyller ett behov.
Men vilket behov är det de fristående skolorna fyller? De svenska friskolorna är nästan aldrig elitskolor. De har sällan särskilt stora resurser. Många huserar i undermåliga lokaler. Lärartätheten är i regel lägre än i de kommunala skolorna och tillgången till extra hjälp och specialinsatser ofta mer begränsad. De i debatten ofta påtalade vinstkraven torde också nagga på friskolornas kvalité. Samtidigt är den svenska kommunala skolan en av världens dyraste. Sverige lägger utifrån BNP mer pengar på skolan än snittet för både EU och OECD. Så varför sätter föräldrar sina barn i kö till friskolor, ofta flera år i förväg?
Svaret skiljer sig naturligtvis åt mellan olika familjer och olika skolor. Men det kan ge en ledtråd att titta på en av de största och mest kända koncernerna; Internationella Engelska Skolan, IES.
Officiellt är det engelska språket som är IES specialinriktning. Nästan hälften av undervisningen hålls på engelska. Men det är ingen ovanlig inriktning och många föräldrar är nog väl medvetna om att undervisning på ett annat språk än modersmålet inte är särskilt främjande för kunskapsinlärning. Vad engelskainriktningen medför, och som folk verkar uppskatta, är i stället en tröskel. Föräldrar och elever som inte behärskar engelska kommer inte att söka sig till skolan.
Men vad som ännu mer blivit ett signum för IES är trygghet. Skolan arbetar aktivt med ordning och struktur i skolan för att barn ska kunna känna sig säkra och inte behöva ängslas över vad som händer på rasten. För att skapa struktur använder man traditionell katederundervisning. Lektioner börjar med gemensam uppställning vid en utsatt tid, kepsar och ytterkläder är inte tillåtna i klassrummen, rektorn är synlig i korridorerna, barnens kläder får inte ha tryck med stötande budskap, om mobbning eller stök upptäcks ska skolan reagera enligt en på förhand uppgjord konsekvenstrappa.
För de av oss som gick i svensk skola före 1990-talet låter IES regler som självklarheter. Men koncernens popularitet bygger på att de erbjuder något som andra skolor ofta saknar. Vi vet, inte minst genom internationella jämförelser, att svenska skolor har problem med stök. Det finns många kommunala skolor som tillåter eleverna att komma och gå på lektionerna, som tillåter eleverna att sitta med tjocka ytterkläder på lektionerna, och tyvärr även alltför många som inte ens har en mobbingsplan.
Om kommunerna hade drivit skolor med samma grundläggande krav på struktur som fanns på 1980-talet, då svenska skolan var som bäst i internationella jämförelser, skulle IES inte vara lika efterfrågat. IES är med sin enkla affärsidé de svenska kommunernas dåliga samvete.