Den ekonomiska politikens uppgift var enligt Smith att låta människors ekonomiska liv pågå utan offentlig inblandning. På så sätt genereras mest välstånd, genom ekonomins grundlagar, eller med Smiths liknelse – genom en ”osynlig hand”.
Fri handel och fri konkurrens skapar allmänt välstånd. Ett näringsliv som inte ägnar sig åt hård konkurrens stagnerar och bidrar inte till den allmänna nytta det skulle kunna göra. Brist på konkurrens genererar högre priser, lägre nytta för konsumenten och bristande utveckling.
Adam Smiths analys kring vad som skapar välstånd och kring vikten av fri konkurrens står sig väl idag. Vad man har förstått sedan dess är att organisationer och verksamheter inte alltid eftersträvar fri konkurrens, utan snarare monopol. Den osynliga handen har fått hjälp av en konkurrenslagstiftning och antikorruptionslagar som skyddar den fria konkurrensen.
Ändå förekommer det regelbundet anledningar att påminna om vikten av ett fritt näringsliv och en fri konkurrens. Och vad det innebär i praktiken, bortom de brukliga flosklerna. Det är nämligen lätt att lovorda den fria konkurrensen men svårare att efterleva principerna i handling för dem med makt över näringsliv och kommunal verksamhet.
Det gäller även enskilda näringsidkare, vilket är mer i sin ordning. Det är företagarens uppgift att konkurrera, inte nödvändigtvis att tycka om konkurrensen. Den fria konkurrensen gynnar nämligen näringslivet och samhället i stort, men inte alltid ett enskilt företag. En restauranginnehavare kan drabbas av ett tapp i intäkterna när en ny restaurang etablerar sig. På en marknad där det bara finns en eller ett fåtal aktörer kan effekten av en nyetablering bli dramatisk. Det kan betyda att befintliga aktörer måste ändra sin organisation och dra ned på sin verksamhet.
Det är ungefär vad kommunen kan tvingas göra om en ny friskola etablerar sig. Men det går inte för sig, anser kommunens politiska ledning. Fri konkurrens är bra – bara den inte konkurrerar med oss. En uppfattning som även Westerwikspartiet efter en förtydligande debattartikel synes ansluta sig till (VT 13/5).
De kommunala bolagen är problematiska då de med offentligt kapital konkurrerar på den privata marknaden. Västervik Framåt – kommunens förlängda arm i näringslivsfrågor – spelar en viktig roll under krisen, men bidrar också till att snedvrida konkurrensen i kommunen. Genom subventioner, kommunala köp och en styrning av efterfrågan mot ett fåtal leverantörer sätts de ordinarie marknadsmekanismerna ur spel på flera lokala marknader, såsom konsulttjänster och evenemang.
Särskilt viktigt i en kommun är att stöd inte ges till enskilda företag utifrån principer som inte gäller alla. Börjar kommunen fatta beslut som gynnar ett fåtal försämrar vi ett redan tufft utgångsläge. Vi får aldrig förledas att tro att våra folkvalda på något magiskt sätt kan veta bättre än den konkurrensutsatta marknaden vilka företag som är värda att leva och frodas. På det området är en osynlig hand mer trygg att hålla i handen än en politiker.
Det är både bra och begripligt att många nu engagerar sig i hur näringslivet ska komma på fötter. Det är uppenbart att många företag kan behöva stöttning. Och kommunen kan göra mycket. Men sätter vi den fria konkurrensen ur spel kommer vi ur krisen med ett sämre näringslivsklimat än vi hade innan.