Det var något av en lokal rysare som utspelade sig under helgens val av ny länsförbundsordförande för Moderaterna i Kalmar län.
Västerviks Christin Rampeltin Molin, valberedningens förslag, fick se sig besegrad av riksdagsmannen Jörgen Andersson, hemmahörande i Överum. Tillsammans med landstingsrådet Malin Sjölander och regionförbundets vice ordförande Harald Hjalmarsson, domineras nu den moderata rörelsen i länet av profiler från Tjust.
Det är på sin plats. I det röda Kalmar län har skärgårdskommunen i nordost varit något av en anomali med sina tolv år av moderat styre. Tiden vid makten har fostrat några av länets tyngsta moderata profiler och det har följaktligen gett utdelning.
Emellertid var fjolårshöstens riksdagsval knappast något glädjeämne för Moderaterna. I Västerviks kommun föll partiet stort i riksdagsvalet. Så såg det även ut i övriga länet, till den grad att partiet tappade ett av sina tre riksdagsmandat.
Moderaterna gjorde inte heller bra ifrån sig i kommunvalet. I Västervik förlorade man makten till den oheliga allianskollegan Socialdemokraterna. I Kalmar backade de redan svaga allianspartierna och var knappast i närheten av att utmana det socialdemokratiska kommunalrådet Johan Persson. I Oskarshamn har en borgerlig koalition aldrig lyckats fälla Socialdemokraterna.
Det råder således inga tvivel om vilket som är det regeringsbärande partiet i länsbornas ögon. Moderaterna är ett stukat parti och vägen till makten över länet är nära på övermäktigt lång.
Partiets mest påträngande problem har dock inte varit motståndare i andra partier utan inom de egna leden. Länet genomsyras sedan en lång tid tillbaka av en mängd segdragna gräl mellan olika partifraktioner. I Västervik känner vi igen kampen mellan norr och söder, eller mellan Västervik och norra Tjust.
Vad konflikterna handlar om råder det delade meningar om. Men med tanke på att partiet i tio års tid åderlåtits på ideologiska inslag, får man anta att osämjan är av det mer personkemiska slaget.
Andersson borde, i sin nya roll som länsförbundsordförande, se som sin högsta prioritet att få ett slut på de interna stridigheterna. För ett parti som är upptaget av att slåss mot sig självt är knappast moget nog att utmana andra. Vad som talar emot honom är att han själv betraktas som en ledare för en av alla dessa falanger.
Han har dock alla möjligheter att bevisa motsatsen och en vid första anblicken banal, men i själva verket väsentlig, strategi för att stärka sitt parti är att bry sig mindre om person och desto mer om politik.
Moderata väljare vill ha moderat politik och många är trötta på den ideologiska kapitulation som kännetecknade den sista mandatperioden med Fredrik Reinfeldt. I Kalmar län har lokala S/M-pakter i kommuner som Västervik och Nybro inte heller förminskat bilden av ett parti som gett upp sina principer, en bild som cementerades i och med den så avskydda Decemberöverenskommelsen.
En sätt för partiet att återfå förtroendet hos länets många missnöjda moderater är att inspireras av kollegan Finn Bengtsson i Östergötland. Den moderata riksdagsledamoten har blivit ett av de främsta språkrören för det uppror mot DÖ som växer i södra Sverige. I det upproret har även Moderaterna i Kalmar län en naturlig plats. Kanske är det också genom att enas mot något som väcker avsky hos de flesta av länets moderater, som de kan ta några första stapplande steg mot att tycka bättre om varandra.