Det var ett politiskt styrt kulturliv som såg till att August Strindberg hamnade i rätten, anklagad för hädelse, när han skrev sina ”Giftasnoveller”. Det var ett politiskt styrt kulturliv som såg till att Gustave Flaubert anklagades för sedlighetsbrott för sin ”Madame Bovary”. Det var ett politiskt styrt kulturliv som bannlyste Michail Bulgakovs pjäser från Bolshoi-teatern. Men det var slutligen också Stalins tycke för den kontroversielle författaren som gav Bulgakov den godtyckliga frihet som krävdes för att han skulle kunna skriva sin Sovjetkritiska ”Mästaren och Margarita”, i en tid då så gott som alla andra regimkritiker rensades ut.
Historien ger oss otaliga exempel på hur kulturen mår som bäst när den är fredad från partipolitik och maktmissbruk. Detta till trots tycks riksdagspartiernas klåfingrighet och törst efter att styra kulturlivet närmast outsläcklig och vår egen regering är knappast något undantag.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) skröt för några månader sedan om sin utnämningsmakt i tidningen Arbetet (20/2). Det var möjligen en effekt av att hon regerade med oppositionens budget och då hade liten möjlighet att genomdriva egna reformer. Denna makt har hon emellertid tagit fasta på. Tidigt gav hon Rättviseförmedlingen – en intresseorganisation specialiserad på att hitta kompetens med ”rätt” kön, etnicitet och hudfärg – i uppdrag att leverera ”rätt” namn åt regeringen, så att ministern kan tillsätta ”rätt” person på ”rätt” post i de styrelser som lyder under Kulturdepartementet, drygt 400 personer om man ska tro Bah Kuhnke. Möjligen är det frukterna av detta idoga arbete som nu visar sig.
Berit Högman utses till ny ordförande för Riksteatern. Det är landets största turnéteater som erbjuder pjäser på landsorten och förfogar över 260 miljoner kronor. Högman är dock inte bara nybliven teaterchef, utan också tidigare ordförande i riksdagens kulturutskott och numera vice gruppledare för Socialdemokraterna. Det bärande regeringspartiets vice gruppledare har alltså utsetts till ordförande för en skattefinansierad kulturinstitution utan någon karantänperiod och hon har ännu inte givit besked om hon lämnar sina politiska uppdrag. Det finns god anledning att tvivla.
Högman sitter således på dubbla stolar och risken för delikatessjäv är stor. Det finns inget som garanterar att hennes roll som riksdagsledamot inte kommer att påverkas av hennes roll som teaterchef och det finns ingenting som garanterar att hennes politiska uppdrag inte skulle påverka styrningen av Riksteatern.
Alliansen ansåg det prioriterat att avpolitisera utnämningsmakten 2006. Dels för att styrelseposter inte bör tjäna som arbetsmarknadspolitiska åtgärder för livsstilspolitiker, dels för att öppna styrelserummen för kompetens utanför politiken och dels för att undvika det korrupta inslag som givetvis uppstår i ett politiserat utnämningssystem. Nu är det på återgång i kulturpolitiken och det är skandalöst att återpolitiseringen sker i den samhällssfär där frihet och oberoende är som allra viktigast.
Till detta bör tilläggas att kulturministern, lagom till helgen, deklarerade att regeringen önskar att säga upp det rådande filmavtalet. I stället ska en ny filmpolitik lanseras där staten får ett betydligt större inflytande över filmproduktionen än tidigare, bland annat för att säkra ”kvaliteten” på bioduken. För att finansiera statens ökade befogenheter måste mer pengar till och därför ska momsen på biobiljetter höjas från sex till 25 procent, något som branschen menar kommer att påskynda biodöden.
Man ska inte föra de dödas talan, men nog vittnar öden som Strindbergs, Flauberts och Bulgakovs om att kulturen mår som bäst när den fredas från makthungriga folkföreträdare likt kulturminister Bah Kuhnke.