När Centerpartiet släppte fram regeringen Löfven I, efter valet 2014, så stod övriga borgerliga partier vid dess sida. Decemberöverenskommelsen tecknades, vilken innebar att det största blocket (frånsett SD) skulle få statsministerposten och få igenom sin budget. Men när överenskommelsen föll satt statsminister Löfven kvar som om inget hade hänt.
När Centerpartiet släppte fram Löfven II, genom januariöverenskommelsen (jöken), efter valet 2018, stod endast Liberalerna vid deras sida. När jöken föll för att regeringen inte kunde uppfylla avtalet så föll även regeringen, men tillträder snart igen såsom Löfven III. Som om inget hade hänt.
När Centerpartiet nu åter släpper fram Löfven så gör de det utan borgerliga kollegor. Men det är med sedvanlig politisk historielöshet. De senaste mandatperioderna har alla överenskommelser slutat med att Socialdemokraterna behållit makten. Och att de för S jobbigaste delarna av föregående överenskommelse försvunnit. För S finns det alltid en regeringskris som väntar runt hörnet som de kan använda för att behålla makten och förhandla till sig nya avtal när befintliga avtal blir för svåra att hantera.
Av jökens 73 punkter har endast 16 genomförts, enligt tankesmedjan Timbro som bevakat frågan. Och inga av de tunga liberala punkterna som Centerpartiet salufört finns avbockade på listan.
C släpper nu fram Löfven med krav på att genomföra 3 av de 73 punkterna som han redan lovat att göra och på vilket löfte han redan regerat i flera år. Man kan fråga sig om det finns skäl att tro att Centerpartiet får igenom sina krav, eller ens försöker få sina krav uppfyllda, denna gång. Med historien färskt i minnet är sådana skäl svåra att finna.
Det är uppenbart att Centern någon gång drog den strategiska slutsatsen att de måste frigöra sig från Alliansen för att skaffa sig en vågmästarposition och maximera sitt inflytande. Och att SD-frågan blev en passande katalysator för denna frigörelse.
Frågan är hur de tycker att strategin funkar just nu. De har mycket riktigt hamnat i centrum. Men bara vad gäller uppmärksamhet och maktspel. Inte i sakpolitisk bemärkelse.
Centerpartiet spelar ett högt spel när de överger ideologi, principer och värderingar för maktspel och taktik i syfte att göra partiet och partiledaren så viktiga som möjligt. Möjligen är det statsministerposten som hägrar och som gör att de anser att riskkalkylen fortfarande håller. För på risksidan finns både förlorat väljarförtroende och politiskt inflytande.
När C låst sig så hårt till samarbetet med S är det inte nämnvärt förvånande att S kan göra lite som de vill. C, MP och V tvingas förhandla med varandra, direkt eller indirekt, och S kan lugnt luta sig tillbaka och se på när det sker. Det är en verklighet dessa partier får acceptera så länge de anser att det viktigaste av allt är att ha en Socialdemokratisk statsminister med stöd av MP och V istället för en borgerlig statsminister med stöd av SD. Så länge C stöttar en S-regering får de finna sig i att vara lika mycket dörrmatta som Vänsterpartiet.
När det blivit uppenbart att pratet om att hålla ytterkantspartierna utan inflytande var just prat blir frågan hur många procent av Centerns väljare som landar i slutsatsen att vänsterpolitik inte är värt för att stänga ute SD från inflytande, och därmed flyttar sig till L eller M. Det krävs inte många procent som flyttar över blockgränsen för att högerblocket ska få majoritet och C därmed gjort sig överflödigt för att bedriva borgerlig politik i riksdag och regering.