Det är ett välkommet besked. Samtidigt väcker det återigen den principiella frågan om till vilken grad myndigheter ska få gå emot riksdagsbeslut.
En förutsättning för jakt på varg är att populationen sammantaget ska ligga över miniminivån för ett förvaltningsområde. Det bedöms den göra i det mellersta rovdjursförvaltningsområdet. Dit räknas länsstyrelserna i bland annat Dalarna, Värmland och Västra Götaland. Men grundfrågan om hur många vargar Sverige ska ha är hett omdiskuterad.
Riksdagen har beslutat att det ska finnas 170–270 vargar i landet. Ett avgörande som inte efterlevs. Naturvårdsverket menar i stället att det behövs minst 300 vargar i Sverige. Det är också Naturvårdsverkets siffror som är utgångspunkt när jaktens omfattning bestäms, inte de folkvaldas anvisning.
Om riksdagen fattar ett klart inriktningsbeslut är det långt ifrån oproblematiskt att det inte får tydligt genomslag i ansvariga myndigheters hantering.
Eventuella följder av riksdagsbeslutet i exempelvis EU-sammanhang är det upp till den folkvalda nivån att hantera och stå till svars för. Och om myndigheten i det här fallet agerar med regeringens goda minne är det upp till riskdagen att ta regeringen i öra.
Riksdagsledamöterna John Widegren (M) från Östergötland, Sten Bergheden (M) från Skaraborg och Kjell-Arne Ottosson (KD) från Värmland är några som är aktiva att lyfta frågan. Det bör de fortsätta med.
Det är samtidigt talande att det är riksdagspolitiker från utanför storstadsområdena som uppmärksammar vargfrågan. Att inställningen till varg förändras vid stadsgränsen finns det även forskning som påvisar. En undersökning från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, (2014) konstaterar att 74 procent av invånarna i Stockholms län är positiva till varg. Motsvarande siffra i Norrbotten är 53 procent och i Värmland 49 procent.
Skillnaden i inställning pekar på ett legitimitetsproblem för den svenska rovdjurspolitiken, i de områden som faktiskt påverkas. Och en studie från SLU (2016) påvisar just det – att landets jägare till stor del har stängts ute från den beslutsprocess som har lett fram till dagens rovdjursförvaltning.
Det har i sin tur radikaliserat en del, med illegal jakt som följd och uttryck för civil olydnad. I det ljuset är det särskilt bra att Naturvårdsverket upplåter åt en del länsstyrelser att besluta om årets vargjakt. Det låter bestämmandet komma i alla fall en aning närmare människorna som berörs av det.
En långsiktig svensk vargförvaltning måste åtnjuta brett förtroende. En förutsättning för det är att jägare, boende på landsbygderna och riksdagen alla har en plats runt bordet.