Enligt statsminister Löfven så har ”tiden för att få de nyanlända i arbete kortats från 9 till 4,5 år”. I en intervju i VT (19/12) påstår Lars Borgemo, chef för Arbetsförmedlingens kontor i norra Kalmar län, att tiden för en nyanländ att få arbete i Sverige har halverats. Från 7 till 3,5 år.
Debattartikeln i SvD från kommunalråden i länet, inklusive Västerviks Dan Nilsson, visar ett samhällsekonomiskt uppvaknande. Men ändå hävdar de att de flesta nyanlända kommer in på arbetsmarknaden.
Låt oss titta på sanningshalten i dessa påståenden. Länge hette det att det tog nio år för nyanlända att komma i arbete. Siffran kan härledas till SCB:s statistik över nyanlända och arbetsmarknaden. Men den säger inte när alla är i arbete. Istället visar den tiden för när hälften av alla invandrare arbetar. Men även de som har en subventionerad anställning räknas in i statistiken. Likaså de som endast arbetar någon timme per vecka och därmed inte kan leva på sin lön. Det gör siffrorna intellektuellt och samhällsekonomiskt undermåliga.
Debattören och ekonomiforskaren Tino Sanandaji har efterlyst bättre siffror som sorterar ut de invandrare som lever på sin lön och inte subventioneras av staten. Sven-Olov Daunfeldt, ekonomiprofessor och chef för Handelns Forskningsinstitut, nappade på utmaningen och tog nyligen tillsammans med sina kollegor fram siffrorna. Statistiken är inte samhällsekonomiskt uppmuntrande. Inte heller ökar de förtroendet för de som vill påskina att etableringen av nyanlända går galant.
Efter fem år i Sverige är det 19 procent som har en icke subventionerad lön på minst 20 000 per månad (motsvarande de svenska minimilönerna). Ungefär lika stor andel är i arbete med lägre inkomster. Efter nio år är det 29 procent som har en inkomst på minst 20 000. Därefter är kurvan så pass flack att andelen i arbete knappt stiger längre. Av de arbetande fortsätter andelen som har en försörjning de kan leva på att öka. Efter 15 år har den stigit till 37 procent.
Efter ett och ett halvt decennium i Sverige är alltså endast en dryg tredjedel i arbete med lön som de kan leva på och som inte betalas av Arbetsförmedlingen. Så mycket för kommunalrådens samhällsekonomiska påstående om att de flesta kommer i arbete. Efter 15 år är cirka hälften i arbete, men endast om man räknar in de som inte kan leva på sina löner.
Men siffror från Sanandaji och hans invandringskritiska anhang får man väl ta med en nypa salt? Nyligen kom även en rapport från den utpräglat invandringsvänliga tankesmedjan Fores. Det är ett utmärkt jämförelseobjekt då båda rapporterna bygger på statistik från SCB och har långa, nästan identiska tidsserier. Fores redovisar att andelen i arbete efter fem år (inklusive subventionerade arbeten och mycket låga inkomster) är strax över 40 procent. Det stämmer väl överens med kurvorna från Daunfeldt. Det saknas således anledning att skjuta mot budbärarna.
Och den snabba förbättringen på senare tid? Än så länge är det inte mycket som tyder på att den har inträffat. Forskaren Joakim Ruist har visat att siffrorna över invandrares etableringstid är tämligen stabila över längre tid. Även invandringsliberala Fores hänvisar till Ruists data på området.
Kommunens ledande politiker, chefen för Arbetsförmedlingen och landets statsminister må ha personliga skäl att skönmåla integrationen. Men om de vill öka förtroendet och lösa problemen finns det desto starkare skäl att tala klarspråk.
Ledare