I slutet av förra veckan höll arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L), skolminister Lotta Edholm (L) och utbildningsminister Mats Persson (L) pressträff om satsningar inom skolan. Den viktigaste rörde speciallärare. Regeringen ska i tre steg skjuta till sammanlagt 2,5 miljarder för att underlätta rekrytering och vidareutbildning av speciallärare.
Det är bra. Ett av svensk skolas största problem är att många barn i de lägre årskurserna inte lär sig läsa och skriva. Det måste till fler och tidigare insatser för att hjälpa dem som hamnar efter.
Då är speciallärare det bästa medlet. Vi som gick i skolan före 1990-talet fick ofta hjälp av speciallärare. Dessa fanns som resurs vid sidan av de vanliga klasslärarna. När elever körde fast kunde speciallärare ta en grupp, eller en enskild, åt sidan för särskild undervisning. När eleven kommit i kapp kunde han eller hon gå tillbaka till klassen. Alla behövde inte speciallärarna lika mycket, men alla behövde hjälp vid något tillfälle under en skolgång.
Speciallärarutbildningen togs bort av en socialdemokratisk regering 1990. Det hade ideologiska orsaker. Speciallärarna sågs från vänster som en symbol för en skola som segregerade barn. I stället införde man specialpedagoger. Dessa skulle inte ta barn åt sidan, utan stötta de ordinarie lärarna med att möta alla barns behov i klassrummet. Specialpedagogerna sågs som en motor för att förändra hela skolan bort från traditionell undervisning. Resultatet blev ett fall för läs- och skrivkunskaperna. Särskilt hos de barn som verkligen hade behov av extra stöd.
År 2008 återinförde alliansregeringen speciallärarutbildningen. Men då hade mycket av den gamla metodiken gått förlorad ute i organisationen. Det långa uppehållet i utbildningen och den höga medelåldern bland speciallärare gör att bristen fortfarande är stor. Hur man nyttjar speciallärares kompetens skiljer sig mellan olika skolor.
Klart är dock att många rektorer efterfrågar deras kunskaper.
Och det är väl här som regeringens satsning riskerar att falla kort. I en kommentar till nyheten säger Åsa Fahlén, ordförande på Lärarnas Riksförbund, att regeringens satsning högst räcker till runt 1 600 speciallärare – medan behovet torde vara minst 5 000. Därtill kommer att den som utbildar sig till speciallärare redan bör vara erfaren lärare – och den generella lärarbristen är stor. Så länge som läraryrket inte lockar tillräckligt många studenter kommer det också att råda brist på speciallärare. Hela historien om speciallärarna visar hur snabbt det går för politiken att bryta ned en fungerande skola. Att bygga upp den igen kommer att ta årtionden.