Konkreta förslag om detta bör dock ta hänsyn till skillnaden mellan polis och militär. Soldater ska i regel inte användas mot de egna medborgarna.
Är en fälld telemast eller hundratals brända bilar ett verk av främmande makt eller en kriminell organisation? I denna gråzon kan till exempel sabotage, cyberattacker och infiltration förekomma, trots att krigstillstånd inte officiellt råder. Sådana angrepp skulle i krig bekämpas militärt, men den möjligheten saknas i fredstid. Med hänsyn till Polisens problem att hantera dagens bombdåd och skjutningar skulle ett gråzonsläge sätta myndigheten under hård press.
Rikspolischef Anders Thornberg har därför begärt (Aftonbladet 14/1) att kunna få stöd av Försvarsmakten i extraordinära situationer. Möjligheten finns i dag vid terrorbrott, olyckor och naturkatastrofer. Han får medhåll av Pål Jonson (M), ordförande i riksdagens försvarsutskott (SR 27/1).
Att Försvarsmakten bidrar med exempelvis transportmedel eller kunskap om bomber är rimligt. Särskilt som det skulle ske under Polisens ledning. Däremot måste man iaktta försiktighet när det gäller direktkontakt med civila.
Anledningen till att militär och polis är separerade, trots att båda har beskyddande uppgifter, är att de senare får använda statens våldsmonopol mot dess egna medborgare. För att statsmakten inte ska uppfattas som förtryckande måste polisarbetet vara finkänsligt. Därför utbildas poliser i såväl mental förberedelse som kommunikation och förhörsteknik. Försvaret är i stället tränat att använda våld mot främmande makts militär och för att skydda den egna verksamheten. Skyddsvärdet i dessa fall är så stort att militären har särskilda befogenheter, så som kroppsvisitering. Detta är rimligt eftersom skyddsobjekts särställning framgår av bland annat skyltning. Men det är betydligt hårdare tag än vad Polisen använder.
Därför är det oroande att Pål Jonson särskilt betonar bevakningsuppgifter som lämpliga för Försvarsmakten framför andra resurser och specialistkompetens. En situation där militär hjälp kallas in kommer troligen präglas av osäkerhet och förvirring, just eftersom det är en gråzon. Därmed ökar risken för misstag om soldater utan träning för det ändå måste hantera civilpersoner.
Visst är det rimligt att vara beredd på ett gråzonsläge, men ännu är vi långt därifrån. Ofta kan problem som uppfattas som extrema lösas genom vanligt, hederligt polisarbete. Genom att prioritera detta framför extraordinära åtgärder kan pressen på Polisen lätta och de kriminella som är kapabla till så allvarlig brottslighet bekämpas. På sätt kan vi undvika att alls hamna i en gråzon som kräver Försvarsmaktens stöd.
Försvarsmakten kan mycket väl bidra till Polisens arbete i specifika situationer. Men det bör vara begränsat och noga övervägt för att inte orsaka mer skada än nytta.