Granskningen (6/9) har studerat Försvarets personalförsörjning under åren 2016–2020. I snitt har det funnits 1 000– 1 500 färre anställda gruppbefäl, soldater och sjömän i kontinuerlig tjänst (GSS/K), alltså heltidsanställda efter grundutbildning men utan officersutbildning, jämfört med de planerade behoven. Det motsvarar 15–20 procent. Därtill har nästan lika många av de faktiskt anställda varit tjänstlediga.
Värst drabbat är Trängregementet i Skövde där antalet GSS/K faktiskt har minskat, från 250 år 2016 till 149 år 2020, jämfört med målen 464 respektive 471. Därefter kommer Norrbottens regemente I 19 i Boden, som också minskat i styrka från 403 till 264, då målen var 528 respektive 532, och Artilleriregementet A 9 i Boden, som gick från 129 till 108 GSS/K, i stället för 221 och 222.
Personalbristen är koncentrerad till vissa regementen. Enligt Riksrevisionen är detta ett bidragande skäl till den totala bristen. När det saknas gruppbefäl och soldater på ett regemente, blir det svårare att genomföra övningar och andra uppgifter ordentligt. Det innebär sämre arbetsmiljö, där till exempel färre kan avvaras för att vidareutbilda sig. Då sjunker motivationen och ännu fler slutar.
Granskningens övergripande slutsats är att ”Försvarsmaktens ekonomiska mål i praktiken är frikopplade från verksamhetsmålen”. Det har saknats ordentlig materiel och tillgängliga officerare, då de i stället har prioriterats till de värnpliktiga. Även andra problem finns, såsom att många soldater upplever att de inte uppmuntras att fortsätta sin anställning, om de inte ska bli officerare.
Tyvärr har problemen knappast blivit mindre sedan 2020. Under förra året tvingade ledningen igenom en degradering av många äldre yrkesofficerare i en omorganisering av befälsstrukturen. I sak var reformen bra, men genomförande var respektlöst mot de många anställda som behövde gå ned i grad.
Tidigare i somras rapporterades det (Aftonbladet 13/7) om att många soldater och gruppbefäl tvingas sluta efter tolv år, om de inte vidareutbildar sig till officerare. De som inte klarar kraven eller vill byta tjänst får lämna Försvarsmakten. Detta problem lyfter också Officersförbundet som ett skäl till bristen på GSS/K (TT 6/9).
Även bland stridspiloter finns det stort missnöje efter att pensionsåldern har höjts från 55 år till 67 år utan någon ersättning genom höjd lön. Det fick nyligen (Officerstidningen 30/8) ett trettiotal piloter att ta tjänstledigt i protest.
Det duger inte att slösa bort sådan kompetens, särskilt inte i dagens hotfulla världsläge. Nästa regering måste ge såväl tydliga instruktioner till Försvarsmakten att se över sin personalförsörjning som de resurser som behövs för att organisationen ska fungera. Annat är att tumma på rikets säkerhet.