Grundläggande för äganderätten är att den som äger något också har rätt till det. Ändå ska riksdagens civilutskott behandla en motion om att vissa markägare ska tvingas sälja sin mark till arrendatorer. Bakom motionen står Peter Jeppsson (S) och Annelie Karlsson (S).
Motionen rör historiska arrenden, det vill säga fall där arrendatorn eller dess släktingar har brukat jorden i minst 40 år samtidigt som ägaren inte har brukat jorden själv sedan år 1900.
Karlsson säger till Dagens industri (11/7) att det nu krävs att något görs och att det ”måste vara en tvingande lagtext”. Hon sammanfattar motionen, ”arrendatorn ska ges rätt att friköpa den marken han brukar och har brukat i generationer”.
Det är visserligen trevligt att höra socialdemokrater värna om traditioner och att generationsbyggen, men det är synd att det ska gå ut över äganderätten. V, FP och SD ställer sig bakom att införa en friköpsrätt, S har hittills inte stått bakom förslaget men överväger att ta ny ställning.
Frågan har utretts tidigare. 1989 beslutade riksdagen att friköpsrätt för historiska arrenden borde införas. När S åter hamnade i regeringsställning 1994 meddelade justitieminister Laila Freivalds att det skulle strida mot Europakonventions regler om äganderätt. På den punkten torde inget ha ändrats.
Det lär inte heller vara förenligt med svensk rätt att tvinga markägare att sälja. Äganderätten är grundlagsskyddad och endast staten kan genom expropriation, när ”angelägna allmänna intressen” föreligger, tvinga någon att sälja sin mark.
Att kunna äga mark som man inte själv aktivt brukar har varit viktigt för exempelvis Uppsala universitet. Markerna sträckte sig stundtals i princip från Uppsala till Norge. Innehavet har genom årens lopp gett en värdefull självständighet gentemot staten.
Anna Treschow, ansvarig för arrendefrågor hos Jordägareförbundet, påpekar dessutom för DI att ”många jordägare vill helst bruka sin mark själva, men kan inte få tillbaka den på grund av arrendatorns starka besittningsskydd”.
Det finns flera fall där situationen är uppkommen på grund av fideikommiss, det vill säga egendom som inte kan säljas utan som ska föras vidare genom arv. Innehavaren av ett fideikommiss kallas fideikommissarie och disponerar och har rätt till avkastning från egendomen. Kommissarien är den samtida förvaltaren av ett historiskt bygge.
1964 infördes dessvärre en avskaffningslag. När en fideikommissarie dör upphör även fideikommisset. En förlängning är möjligt under särskilda förhållanden, exempelvis om det rör sig om kulturhistoriska värden.
I grunden är fideikommiss väldigt likt att lägga tillgångarna i en stiftelse, vilket är fullt tillåtet. Fideikommiss är ett utmärkt sätt att göra det möjligt att föra över egendom över generationsgränser utan att den styckas upp och splittras. Inte minst viktigt i dag då lönsamhet i hög utsträckning beror på storleken.
Både fideikommissen och möjligheten att arrendera ut mark är i slutändan fråga om äganderätt. Den rätten måste respekteras.