Grytor, vattendunkar och musikalbiljetter. Vitt skilda var de gåvor som gavs avgående statsminister Fredrik Reinfeldt (M), under hans sista partiledardebatt i riksdagen. Gåvorna kom från samtliga partiledare, vilka valde att lägga det mesta av politiken bakom sig. Åtminstone under debattens inledande timme.
I stället stod högtidlig avtackning på agendan. Moderatledaren hyllades för såväl sitt enande av borgerligheten som sitt ledarskap och rakryggade motstånd mot Sverigedemokraterna. Till och med av så fjärran kammarkamrater som Vänsterpartiet.
Reinfeldt höll emellertid bara ett inledningsanförande, replikerna överlät han åt de övriga Allianspartierna. Beslutet att hålla sig utanför debatten är logisk med tanke på att han inte vill axla rollen som oppositionsledare, men det väckte intern kritik. Företrädaren Bo Lundgren menar bland annat att en ledare tar ansvar för sitt parti till dess att uppdraget är över (SvD 8/10), och nog förstår man frustrationen.
Oavsett partiets ledarskap företräder det nära en fjärdedel av den svenska väljarkåren – med så många mandat kommer ett ansvar att alltid försvara sina väljares intressen. Bättre hade i sådana fall varit att låta gruppledare Anna Kinberg Batra (M) få ta vid när de hjärtliga avtackningarna var över, precis som Mikael Damberg (S) tidigare fått företräda Stefan Löfven (S).
Statsminister Löfven stod i stället inför sin första partiledardebatt i kammaren. Under sitt inledande anförande passade han på att lansera begreppet Sverigelöftet. I korta drag ett slags politikens löfte till svenskarna om ett ”fritt liv i en global tid”, som enligt statsministern har mycket gemensamt med den amerikanska drömmen.
Om man dammar av retoriken så tycks det hela handla om att bevara den socialdemokratiska välfärdsmodellen, samtidigt som regeringen vill värna frihandel och öppna gränser. För det senare ska statsministern ha all heder. Orden klingar dock något falskt när han samtidigt öppnade för att tillintetgöra den fria rörligheten inom EU, genom att riva upp Lex Laval. Det visar hur hjälplös regeringen är utan hjälp från politikens ytterkanter, ty omhuldandet av så kallade sociala protokoll – som det hela handlar om – delas av både V och SD.
Oppositionens kritik mot den nya statsministern var frän. Annie Lööf (C) anklagade den socialdemokratiska näringspolitiken för att endast vara innovativ till språket, Jan Björklund (FP) krävde klarhet efter de synnerligen motstridiga beskeden om kärnkraftens framtid och Göran Hägglund (KD) tog hjälp av den dystopiska romanen 1984 för att beskriva hoten mot valfriheten i välfärden.
Löfven stod beklämmande ofta svarslös och man får således anta att det där med samarbeten över blockgränsen inte blir någon dans på socialdemokratiska rosor.
Reinfeldt har lämnat rikspolitiken och med det avslutas en unik epok i svensk politik. Moderaterna kommer att vara stukade till dess att man valt en ny ledare i början av mars. Det gör borgerligheten svagare än vad den bör vara, men inget ont som inte bär något gott med sig.
I samband med Reinfeldts tillbakadragande har de övriga partiledarna fått axla rollen som oppositionsledare. Hittills sköter de uppgiften med bravur och möjligen är den här hösten början på ett jämnare styrkeförhållande mellan de borgerliga partierna.
Det är önskvärt och troligen en nödvändighet om det ska till att bli förnyad kraft i Alliansen.