Konfliktnivån i svensk naturvård har den senaste tiden eskalerat allt mer. Men genom att de statliga anslagen till skydd av natur och nyckelbiotopsinventeringar nu minskar – som ett resultat av att Moderaternas och Kristdemokraternas budget har röstats igenom av riksdagen – ges ett välbehövligt andrum. Det bör utnyttjas för att söka samförstånd mellan markägare, miljörörelse och staten.
Efter att Moderaternas och Kristdemokraternas budget, som är baserad på Alliansens politik, antogs av riksdagen har tonläget varit högt. Men kanske är det föga förvånande att vänsterledaren Jonas Sjöstedt beskriver den som ett ”sabotage mot klimat- och miljöpolitiken” (SvD 18/12). Vid en första anblick kan det också verka som att kritikerna har en poäng när de säger att budgeten sänker ambitionerna på miljöområdet. Naturvårdsverket har meddelat att takten i att bilda naturreservat kommer att halveras (SvD 17/12). Och Skogsstyrelsen (14/12) har aviserat att den landsomfattande inventeringen av nyckelbiotoper, det vill säga vissa områden med stor betydelse för växter och djur, upphör.
Men nedskärningarna görs från höga nivåer – som en eftergift till Miljöpartiet har Socialdemokraterna pumpat in pengar till utgiftsområdena. Den nationella nyckelbiotopsinventeringen är dessutom kontroversiell, eftersom skogsägare som får sin skog klassad som nyckelbiotoper inte längre lär kunna sälja träden och dessutom riskerar att inte heller få ersättning från staten för skadan.
Det positiva den rödgröna regeringen har gjort på miljöområdet är dock att anslagen för att vårda den redan skyddade naturen, som naturreservaten, höjdes. Det var en viktig åtgärd, eftersom många värdefulla naturområden kräver aktiv skötsel för att behålla sina värden. Och en minskning av anslagen till skötseln riskerar åter att leda till en situation där staten för stora summor har löst in mark som sedan inte kan vårdas enligt skötselplan.
Att allt mer privat mark löses in för naturvård är inte heller helt oproblematiskt. Dels kan förstatligandet av mark ifrågasättas på ett ideologiskt plan. Dels har det omfattande övertagandet av mark i miljömålens namn visat sig skapa en växande konflikt mellan staten och landets allra flesta och främsta naturvårdare – markägarna.
Situationen som har uppstått är att markägare vet att om de har värdefulla naturområden är risken att staten lägger beslag på dem, mot ersättning eller ej. Det här gör att den ekonomiskt säkraste strategin är att inte ha biologiskt rika marker. Ett system som är direkt kontraproduktivt. Staten bör skapa incitament för att bevara värdefull natur, inte motsatsen.
Att inventeringarna och inlösen av nya naturområden nu mattas av är ett tillfälle att göra en försiktig omstart på miljöområdet. Förvaltas det här tillfället rätt kan Moderaternas och Kristdemokraternas budget bli en vinst för den långsiktiga förvaltningen av värdefulla naturområden.