Under tisdagen uppmärksammades minnet av Förintelsen. De vill säga minnet av de sex miljoner judar som föll offer för nazismen och koncentrationslägrens masugnar. Men lika mycket minnet av de förvrängda tankar som möjliggjorde byggnationen av Auschwitz.
När vi ställs inför det hårresande bildmaterial som dokumenterades från lägren vid krigets slutskede, känns det som en fjärran tid. Och de som fortfarande bär fysiska minnen av folkmordet blir allt färre.
Bilderna kommer att leva längre än krigsårens överlevare. Men en av vår tids folksjukdomar är den empatiska ledan. Vi exponeras dagligen för så många visuella intryck, så mycket våld i tv-sofforna, att bilderna från massgravarna långt ifrån alltid förmår att framkalla vår förfäran.
Här ligger den stora utmaningen för vår samtid. För hur ska vi värja oss mot antisemitisk mytbildning på kontinenten när inga fysiska minnen av Förintelsen finns kvar?
Vi kan förstås hävda att antisemitismen inte angår oss. Att människan lärt sig av historien och numera står immun mot de totalitära tankegångarna. Men om det är något vi nu har lärt oss av det förgångna, så är det att hatet mot världens judar haft en sällsam förmåga att överleva genom tidevarven.
Har inte judar jagats med motivet att de spikade frälsaren på korset, så har jakten motiverats ideologiskt eller politiskt. Antisemitismen var inte något nytt fenomen som kom med det Tredje riket. I sekler hade judarna förföljts, trakasserats och särbehandlats i Europa. Fördomarna var kulturellt allmängods och en förutsättning för att de dolkstötsteorier som uppstod efter första världskrigets slut inte behandlades som galenskaper. De ger också en förklaring till varför så många tyst kunde se på, allt eftersom den judiska befolkningen blev fråntagen sina rättigheter i mellankrigstidens Centraleuropa.
Nationalsocialistiska sekter utgör fortfarande ett hot mot judarna och senast i tisdags hotades SR Dalarna av nynazister, för att redaktionen uppmärksammade minnet av Förintelsen (SR 27/1). Men att dessa bara utgör en bråkdel av hotbilden underströks inte minst i onsdagens Uppdrag Granskning (21/1). I stället är det bland islamister och den yttersta vänstern där judendomen nu möter sina främsta motståndare.
DN:s Niklas Orrenius visar med all tydlighet hur judarna åter utpekas som samhällets syndabockar (DN 27/1). Frankrike är särskilt drabbat. Där har politiska vänsteraktivister som komikern Dieudonné M’Bala M’Bala gjort sig till samhällskritisk folkhjälte genom att håna den judiska befolkningen, vilken han anklagar för att kontrollera allt från storkapitalet till massmedierna.
I den franska debatten håller antisemitismen åter på att bli folklig. I Sverige har det ännu inte gått så långt, men de talrika trakasserierna mot landets judar ursäktas anmärkningsvärt lätt med israelers oförrätter i Palestina.
Det fysiska minnet av Förintelsen förgår för var dag som passerar. Likväl är det vår skyldighet att åskådliggöra de systematiska förföljelserna av judar genom historien. En nyckel till att medvetandegöra kontinenten om sin historia även efter att den sista överlevaren lämnat jordelivet, finner man genom att söka sig till de judiska församlingarna. De har inte bara präglats och format av arvet efter Förintelsen – deras vittnesmål om antisemitismens utryck är dessutom beklämmande samtida.