Migrationsverket lämnar nu allt fler asylboenden tomma. Det ger anledning att påminna om hur debatten om vinsterna har förts.
Vänsterledaren Jonas Sjöstedt meddelade inför valet 2014 att vinster och privata aktörer skulle bort från flyktingmottagandet. Istället skulle staten på egen hand bygga asylbostäder. Utan vinster skulle kvaliteten bli bättre, menade vänsterledaren. Och det skulle inte kosta mer än det gör idag.
Statskontoret gjorde en egen beräkning och konstaterade snabbt att det inte var kostnadseffektivt för staten att äga egna boenden. Utöver höga löpande kostnader skulle staten stå med stora investeringar och ett stort bestånd av fastigheter av tveksamt värde när antalet asylsökande minskar.
En annan fantasirik idé från vänster har varit att sätta upp storskaliga statliga tältläger. Idag vet vi hur det gick. Tälten konstaterades vara dyrare än andra boenden. Och olämpliga att bo i.
I november 2015, när trycket var som högst, tvingades asylsökande att sova utomhus när boendeplatserna var slut. Hade Vänsterpartiet fått som de ville så hade vi långt tidigare fått se stora mängder asylsökande boende på gatorna.
Att vänstern värdesätter staten framför människor är inte förvånande. Socialismen har alltid haft en nära relation till storskaligt mänskligt lidande. Värre är att det knorrats en hel del om privata aktörer även från borgerligt håll. Det är sorgligt att delar av borgerligheten inte står stadigare i sin syn på marknadslösningar än att de börjar svaja när berättelser om höga vinster sprids.
Exemplen ovan visar att staten inte har kapacitet till flexibla lösningar. Det har däremot marknaden. Förutsatt att man erbjuder en marknadsmässig betalning. Och ger möjlighet till vinst. Ty är risken stor behöver det finnas en möjligheten till stor vinst. Annars kommer ingen aktör att ta risken att gå in i branschen.
Och just asylboenden är en högriskbransch. Avtalen med Migrationsverket ger inte några som helst garantier kring antalet placeringar. Och de avtal som tecknats sist är de som avslutas först när behovet minskar. De nytillkomna aktörer som investerat stora pengar i fastigheter, renoveringar och anpassningar till Migrationsverkets krav lämnas nu åt sitt öde.
I vår region fick boendet på Marsbäcken stänga bara några månader efter att det öppnat. Ett hårt slag mot stiftelsen Marsbäcken eftersom inkomsterna inte kunnat täcka de inledande renoveringarna. I Rosenfors hann ett boende knappt öppna innan det stängdes. Enligt uppgift i Vimmerby Tidning hade ägarna investerat fyra–fem miljoner för att kunna öppna boendet.
Befogad kritik mot regeringen och Migrationsverket ska inte få spilla över på företagsamma personer som tagit stora risker för att lösa de problem staten har skapat. Den offentliga dramaturgin har främst rymt berättelsen om övervinster och företagare med rövarmentalitet. Nu behöver dramat vidgas till de aktörer vilka kom in sent på marknaden och förlorat sina investeringar.