Propaganda är information. Inte saklig sådan, men den kan ge inblick i någons världsbild och ge kunskap om avsändaren. När Säpochefen Klas Friberg föreslår en utredning om att göra det straffbart att hantera och inneha terrorpropaganda bäddar det för en tankeställare om tankefrihet. Intentionen att lättare kunna lagföra personer som rör sig i terrorkretsar är god, men kan inskränka det fria ordet.
Den föreslagna kriminaliseringen skulle innebära att tryckfrihetsförordningen behöver revideras. En ändring av detta slag gjordes senast år 1999 då det blev kriminellt att inneha barnpornografi. Friberg menar att ett liknande undantag bör göras i grundlagen för terrorpropagandainnehåll.
Anledningen till att barnpornografi har undantagits de grundlagsstadgade tryckfrihetsreglerna är att den är beroende av, och i sig själv utgör, ett sexuellt övergrepp på ett barn. Friberg vill definiera terrorpropaganda som bilder på mord och andra grova människorättskränkningar som visas i propagandasyfte och menar att det därmed liknar det tidigare undantaget. Men kopplingen är inte helt klar. Det är svårt att säga om brottsoffren i propagandan för terror blir utsatta av själva visningen av brottet. Det kan också vara svårt att dra en gräns för vad som är propagandasyfte.
Den sällsynt hårda kriminaliseringen av barnpornografi var kontroversiell redan då den infördes och har visat på svårigheter i tillämpning. Publicistklubben kallade den för ”en svensk censurskandal”, och tryckfrihetsexperten Nils Funcke menade att lagen ”gjorde våld på den grundläggande regeln om förbud mot censur”.
Det föreslagna propagandaförbudet ger upphov till liknande problem. Bland annat journalister och forskare måste kunna tillgodogöra sig material som finns att tillgå om terrorism och därtill kopplade personer och verksamheter. Men även privatpersoner bör ha rätt att undersöka och bilda sig uppfattningar baserad på information från alla håll.
Flera lagar finns dessutom på plats för att mota terrorism. Sedan 1973 har Sverige haft en terroristlag, och senast 2016 skärptes den för att omfatta förbud mot terrorresor. I terrorlagstiftningen finns redan förbud mot att sprida offentlig uppmaning till allvarligt brott och att rekrytera någon till att begå brott. Men när regeringen nyligen lade fram förslag på att kriminalisera även samröre med terror-organisationer sade lagrådet emot. Det var inte förenligt med föreningsfriheten.
Att med lämpliga medel slå undan benen på terrorism är angeläget. Men det verkar vara svårt att använda mer lagstiftning som rör anknytning till brott utan att påverka grundläggande rättigheter.
Det bör inte vara en tävling om vilken regering som stiftar flest lagar på plats gällande terror, utan hellre vem som ger bäst förutsättningar för att lagstiftningen ska uppnå sina syften. I fallet med terrorpropaganda behöver det diskuteras var gränsen ska gå.