I budgeten för 2015 gavs ett uppdrag åt förvaltningarna att ta fram ett kvalitetsmätningssystem och att utveckla effektivitetsarbetet. Sedan dess har förbättringsarbetet, som det formellt kallas, blivit ett permanent uppdrag att effektivisera kommunens verksamheter så att kostnaderna minskar med en procent om året.
Budgetposten har kritiserats, inte minst från Vänsterpartiet och Socialisterna som menar att det handlar om smygbesparingar och nedskärningar.
Tanken med uppdraget är dock god. Effektiviseringar behöver man arbeta med överallt och hela tiden. Det är ett sätt att få ut det mesta möjliga av kommunmedborgarnas skattepengar. När vi närmar oss lågkonjunkturen och den långsiktiga demografin pekar mot kommande underskott i finanserna understryks vikten av att det ingår som en integrerad del av budgetarbetet.
Att minska kostnader med bibehållen kapacitet är måhända svårt i praktiken, men okomplicerat rent politiskt. Till skillnad från nedskärningar så är effektiviseringar och ökad produktivitet endast något positivt. Och produktivitetsökningar är sannerligen något som behövs i den offentliga sektorn.
Men för att effektiviseringsuppdraget ska vara meningsfullt måste det generera faktiska effektiviseringar. Kan inte några sådana redovisas så innebär budgetposten endast en besparing, i linje med kritiken från vänster. Åtminstone om inte de generella budgetanslagen samtidigt ökar. Om anslagen samtidigt ökar återstår bara en meningslös lek med siffror. De styrande politikerna kan både hävda att de satsar och att de sparar. Utan att några förändringar egentligen sker.
Moderaterna, som var delaktiga i införandet av förbättringsarbetet, har vid flera tillfällen föreslagit att förvaltningarna ska redovisa vilka effektiviseringar som gjorts inom uppdraget. Hittills utan resultat.
I april frågade Socialisterna i en interpellation hur förbättringsarbetet lett till förbättringar i verksamheterna. Några konkreta effektiviseringar hade Socialdemokraterna svårt att nämna. Svaren var undanglidande eller fokuserade på vad de hade gjort med pengarna de sparat in.
Samma tendens ser man i Conny Tyrbergs (C) kommentar angående effektiviseringsuppdraget i den nu aktuella budgeten. ”Det gör att vi kan göra satsningar på verksamheterna som vi inte annars skulle kunna göra.” Han fortsätter: ”Hade vi inte haft enprocentsmålet hade vi kommit mycket nära en skattehöjning.”
Leken med siffror blir en lek med ord. Man tar med ena handen och ger med den andra. De styrande kan ”satsa” obegränsat med pengar, eftersom de samtidigt kan budgetera för effektiviseringar i motsvarande storlek.
Charaderna lär fortsätta tills genomförda effektiviseringar redovisas tydligt av förvaltningarna.
Läser man förvaltningens svar på uppdraget från 2015 kan man notera två saker. Dels handlar det mesta om nyckeltal som ska jämföras med andra kommuner.
Sådana nyckeltal kan vara relevanta för att förstå avvikelser från genomsnittet. Och för att eventuellt få bort dessa avvikelser. Men de säger ingenting om huruvida man faktiskt bör ändra på något.
Man kan också notera att arbetet med kvalitet klumpas ihop med effektiviseringar. Det bidrar till otydligheten i uppföljningen av ”förbättringsarbetet”. Ty en ren produktivitetshöjning är en sak. Effektiviseringar där förvaltningen justerar kostnaderna för att hamna i linje med nationella nyckeltal är något annat. De kan innebära sänkningar av kapaciteten. Även om sådana förändringar kan vara motiverade är det en fråga om prioriteringar. Och prioriteringar är till sin natur politiska.
Det är politikerna som ska bestämma vad man ska spara på. Inte diffusa sparbeting eller förbättringsåtgärder.
Tjänstemännen får gärna ta fram alternativ, men besluten ska politikerna ansvara för. Precis som de fattar beslut om satsningar – det vill säga riktade kostnadsökningar på sina favoritområden.
Man kan se det nuvarande systemet som en utveckling mot teknokrati. Man får kalla det vad man vill, men det är inte ett politiskt ledarskap.