Med slokande plym och släpande lans vandrar landsbygdens riddare från riksdagen, tillbaka till Järnforsen. Det är nämligen så den avgående riksdagsledamoten Anders Andersson (KD) har kallats av sitt parti, på grund av sitt brinnande engagemang för landsbygdsutveckling. Kristdemokraterna förlorar sitt utjämningsmandat och genomlider det fjärde valet i ordningen där partiet tappar riksdagsplatser. Nu balanserar man på riksdagsspärrens styva lina, med stöd av sin käraste kamrat fyra procent.
Förändra er eller dö, är en bevingad fras som en gång fälldes av avgående statsminister Fredrik Reinfeldt, när han lanserade förnyelsen av Moderaterna. Sällan har de ödesmättade orden passat så väl för KD. Partiet måste förändras avsevärt om det vill ha en framtid som riksdagsparti.
Frågan är om man inte finner framtiden genom att blicka ytterligare mot Moderaterna.
I KD:s strategidokument har det länge funnits på pränt att man ska inrikta sig på att vinna missnöjda moderater, som anser att förnyelsen inneburit allt för stora kliv åt vänster. I teorin har kristdemokratin alla möjligheter med sina borgerliga perspektiv på individen, familjen och värdefrågor. Moderater är dessutom en betydligt mer väljarrik källa att grunda framtida framgångar på, än de glesa bänkraderna i småländska församlingslokaler.
I praktiken har dock ambitionen ständigt gått i stöpet, inte minst på grund av seglivade falangstrider. Men med ett försvagat M utan ledare och given väg framåt finns en sista chans för KD att göra allvar av sin ambition att bli högerpartiet framför andra. Den moderata erfarenheten visar emellertid att förändring kräver sina offer.
Han må vara landets mest underhållande partiledare, men några framgångar har KD inte upplevt under Göran Hägglund. Den senaste valförlusten testar partimedlemmarnas förtroende för Bankerydssonen – nu krävs resultat i opinionen.
För att nå framgång måste han göra upp med den kraft som hindrat honom från att ta KD till höger om M – partiets vänsterfalang med sina rötter i frikyrkorörelsen. Den har varit ett bekymmer för KD ända sedan partiordförandeskapet lämnades av Alf Svensson. Förvisso ligger den bakom de senaste åtta årens viktiga reformer av sjukvården och den har rakryggat stått upp för utsatta minoriteter i Mellanöstern, men det är också den falang som fortsatt får KD att associeras med underlivsfrågor och en vurm för moralistiskt motiverad förbudspolitik.
De senare lasterna måste kunna släppas med gott samvete om man på allvar ska kunna uppvakta en lika missnöjd som frihetsbejakande borgerlighet, på jakt efter ett parti som kan vara ledande i den ideologiska förnyelsen av Alliansen. Att lyfta landsbygdens behov av låga skatter snarare än miljösubventioner, att orubbligt försvara privata välfärdsalternativ och att förespråka en verklig upprustning av försvaret är bara några exempel på profilfrågor som behöver sitt högerparti.
Det blir knappast en lätt uppgift för kristdemokratin, men den är nödvändig. Åtminstone om man vill att förlusten av landsbygdens uppskattade riddare ska markera början på slutet för opinionsraset, snarare än början på slutet för KD.