FN, som fyller 70 år i dag, gör mycket nytta. Men för att undvika framtida flyktingkatastrofer måste praxis utvecklas.
Vi väljer vad vi ser. Verkligheten finns därute. Men vad vi ser av den och hur vi tolkar den är upp till oss. Vissa associationer är reflexmässiga, andra kan vi välja.
När vi betraktar de stora flyktingströmmarna in i Europa och Sverige ser många ett hot. Många andra ser möjligheter. Vissa ser kortsiktiga kostnader och andra ser långsiktiga vinster. Många ser människor som flyr för sina liv. Andra ser människor som passar på att följa med flyktingströmmen för att bygga sig ett bättre liv. En del ser vidöppna gränser och en havererad migrationspolitik.
De flesta av oss ser lidande i ett krig som inte borde existera. Många ser IS barbariska framfart som ett skäl till flyktingströmmen. Andra ser Assad, som räknat i mänskligt lidande och civila offer är vida överlägsen IS. Med flera hundra tusen döda, miljoner på flykt och frekventa krigsbrott mot civila borde skräpregimer som Assads förpassas dit de hör hemma.
Men det är inte helt lätt att förpassa en regim till historiens skräphög. Ingrepp mot statens suveränitet ska vara i proportion till de människor som ska skyddas. Dessutom har historien lärt oss att det maktvakuum som uppstår efter att en regim fallit ofta leder till kaos och ännu större lidande än vad regimen skapade. Att flytta på en diktator kräver därför bred internationell uppslutning och ett långsiktigt engagemang. Att begränsa diktatorns möjlighet att terrorisera sin befolkning är något lättare.
Idag på FN-dagen finns det skäl att påminna oss om både FN:s styrkor och dess svagheter. FN gör mycket nytta, som vi kan läsa om i debattartikeln här intill. FN:s dagliga arbete gör inte så stort genomslag i nyhetsmedia och i människors medvetande. Men när FN misslyckas, som initialt i Syrienkonflikten, blir vi dagligen påminda om resultatet. Flera försök gjordes i FN:s säkerhetsråd i konfliktens begynnelse. Försöken misslyckades på grund av Rysslands och Kinas återkommande veton.
Vissa förespråkar ett reformerat säkerhetsråd eller ett avskaffande av vetorätten. Det är tämligen orealistiskt realpolitiskt. Vägen framåt är istället att rikta internationell kritik mot varje veto som sätter den nationella suveräniteten framför skyldigheten att skydda sin egen befolkning. Samt att i specifika fall, där skyldigheten att skydda uppenbarligen inte efterlevs, såsom i Syrien, gå förbi säkerhetsrådet och skapa legitimitet för interventioner i generalförsamlingen.
Det är detta Sveriges regering borde inrikta sin FN-politik på. Istället för en kokett strävan efter att väljas in i ett lamslaget säkerhetsråd.
Vi kan göra mycket på lokal nivå för att hjälpa de som flytt. Men vi kan också höja blicken och göra något åt Sveriges FN-politik för att undvika att samma sak händer igen. För så länge inte praxis utvecklas i FN-systemet så kommer vi få se liknande flyktingströmmar igen. Det bör vi välja att se och påminna oss om när vi ser flyktingar korsa våra gränser och när vi möter nyanlända personer med blicken i vår lilla del av världen.