Meningen är att det ska vara en fristad där vägen tillbaka ska kunna börja. Men söndagen 10/11 kunde DN avslöja att minst fem av behandlingsassistenterna på boendet har varit aktiva salafister. Salafism är en militant, sunnimuslimsk trosinriktning som i flera fall har utgjort grogrunden för våldsbejakande jihadism och rekrytering till IS.

Behandlingsassistenterna har bland annat tagit med pojkarna på utflykt till en moské i Göteborg. Vilken vet inte ledningen på ungdomshemmet. Att det sedan år tillbaka har varit känt att rekryteringen till våldbejakande extremistiska nätverk ofta sker på anstaltsmiljö, likt de på Nereby, borde ha tagits hänsyn till vid utformningen av behandlingsverksamheten.

Genomgående för ledningens hantering har varit naivitet. I stället för att sätta pojkarnas bästa i första rummet har de blundat för risken att någonting kan hända. Avdelningscheferna vid Statens Institutionsstyrelse har ett betydligt viktigare uppdrag än vad ledningen gett sken utav att förstå. För ungdomar som tvångsomhändertagits ska inte under några omständigheter vårdas av religiösa extremister.

När anställda har påtalat problem på avdelningen har också deras oro bemötts med anklagelser om islamofobi. Det är ett svek från arbetsgivarens sida.

Men det är inte första gången ledningen i ett statligt sammanhang missköter sig på det här sättet. Turerna kring Transportstyrelsens IT-haveri är ett annat exempel där ledningens ansvarslöshet fick allvarliga konsekvenser. I det fallet räddades situationen av en enskild medarbetare som larmade och kontaktade Säpo. Även då svek ledningen medarbetaren. Men trots att Säpos inblandning inte uppskattades internt, möjliggjorde det att insatser emot den potentiella IT-läckan snabbt kunde påbörjas.

Att en ledning ignorerar personalens oro och avfärdar det med ”islamofobi” tillhör inte normaliteten i svensk förvaltning. Men exemplet från Nereby, likt det från Transportstyrelsen, illustrerar den enskilde arbetstagarens dilemma när ledningen inte tar problemen på allvar. Det måste bli lättare för enskilda medarbetare att göra rätt. Ska de kunna stå upp mot en ledning som bortförklarar felaktigheter måste fler våga larma Säpo, som i fallet på Transportstyrelsen. I den bästa av världar skulle det inte behövas, men uppenbarligen lever vi inte i en tid då alla statsanställda sätter verksamhetens grundläggande krav främst. Då måste de anställda ta sitt ansvar och larma så att Säpo kan vidta åtgärder gentemot extremister och potentiella säkerhetsrisker i statlig verksamhet.