Man ska komma ihåg att det inte finns någon anledning till alarmism i det långa perspektivet. Det finns ingen anledning att tro att vi inte kommer att kunna lösa problemen på sikt. Med fler vattentäkter, tekniska lösningar för att samla, spara och återvinna vatten och genom att skilja på olika användningsområden finns alla möjligheter att hantera svårigheterna om vi tar dem på allvar.
Däremot finns det större anledning till oro i det korta perspektivet, kring vår förmåga att hantera extrem torka när den väl inträffar. Nu pekar prognoser på att vi kommer få en lika varm och torr sommar som år 2018. Då tvingades många lantbrukare att skicka sina djur på nödslakt då det inte fanns foder till djuren på grund av torkan.
I ett utmärkt reportage i VT (6/5) redogör några av kommunens lantbrukare om hur de tänker på området. Efter år 2018 tvingades de tänka nytt och agera. Nya brunnar har grävts, bevattningslösningar satts in och mer mark tagits i anspråk för att odla vall. Det går att notera att inga lantbrukare i reportaget pratar om vad andra borde göra för att de ska klara torka i framtiden. De kavlar upp ärmarna och agerar. Trygghet får de genom att anpassa sig och förbereda sig bättre.
Det går att fundera över när folk i stort kommer att få sitt eget 2018 som gör att de börjar förbereda sig för det oväntade. För trots att vattnet är nödvändigt även för mänsklig överlevnad så hoppas de flesta att någon annan ska lösa eventuella problem med den akuta vattenförsörjningen. De till och med förväntar sig det.
Det är kommunerna som ansvarar för vattenförsörjningen, såväl till vardags som när vattnet slutar rinna i kranen. Men få kommuner har ordentliga beredskapsplaner för vattenförsörjningen. Och ingen nationell myndighet har övergripande ansvar på området.
Det innebär att ansvaret i praktiken faller på kommunen och den enskilda. Skulle kommunen få ett isolerat problem med vattenförsörjning kan den säkert få hjälp av staten och andra kommuner. Men om extrem torka drabbar en större region får vi räkna med att klara oss själva, utöver stöd med ”coachning” från nationella krismyndigheter.
Kommunen gör därför rätt i att försöka hitta nya vattentäkter. En stor och tråkig kostnad, förvisso, men nödvändig och en del av det kommunala kärnuppdraget.
Av samma skäl gör individer rätt i att ta större ansvar för sitt eget vatten. En veckas förbrukning, med cirka 3-5 liter per dag, blir en rejäl vattendunk, eller en hylla med flaskvatten, per person. Med en tank för att lagra regnvatten kan fastighetsägare öka tryggheten och dessutom vattna trädgården med gott samvete.
Efter Rysslands invasion av Ukraina tömdes affärerna på stormkök och vattendunkar. Och medvetenheten om att var och en har ett eget ansvar i kriser synes ha spritt sig. Men i realiteten är svenskarnas krisberedskap fortfarande dålig.
När Friluftsfrämjandet nyligen lät undersöka saken visade det sig att det var långt mellan medvetenhet och handling. 7 av 10 svenskar känner till att de har ett ansvar, men de flesta vet inte om att de behöver klara sig utan samhällets hjälp i en vecka. Allra störst var gapet avseende vattnet. Endast 3 av 10 personer utan egen brunn har lagrat vatten.
Det duger inte. För att slippa lära oss den hårda (farliga) vägen måste vi börja tänka som bönder redan nu.