I VT den 29 januari görs en genomlysning av frågan om swapparna, där både tjänstemännen och kritiker får komma till tals. Inte heller kritikerna är helt överens. Det visar på frågans komplexitet. Det går nu också att ana sig till en viss ödmjukhet i svaren från kommunens företrädare.
Problemet med swapparna är inte i huvudsak att swappar har använts av kommunen, utan i vilken grad och på vilket sätt. De swappar som diskuteras innebär att kommunen har försäkrat sig mot ränteuppgångar. Detta genom att i praktiken binda ett antal lån på relativt höga räntenivåer under längre tid. Vilket inneburit avsevärt högre kostnader jämfört med kortare bindningstider.
En stor del av swapparna tecknades i en tid då de rörliga räntorna varit låga och dessutom stadigt sjunkande under flera år. ”Vårt uppdrag är inte att spekulera i hur räntorna ska utvecklas”, säger kommundirektören. Frågan är då varför man under denna tid valde att binda lånen i maximalt lång tid.
År 2014 uppgår kommunens genomsnittliga bindningstid till 5,0 år. Det tangerar den övre gränsen för vad finanspolicyn tillåter. Kommundirektören hänvisar till ränteprognoser från Kommuninvest. Men oavsett hur Kommuninvests ränteprognoser såg ut vid denna tid så försvarar inte det tjänstemännens val att binda lånen så länge som möjligt. Åtminstone inte om syftet med besluten var att minska riskerna för kommunen utan att spekulera i de framtida räntorna.
Att ha mycket korta bindningstider kan vara riskfyllt om räntorna går upp kraftigt på kort tid. Men att ha långa bindningstider riskerar att bli väldigt dyrt om räntorna håller sig stabila eller fortsätter nedåt.
År 2014 inträffar den nu välkända utbildningen, där banken agerade rådgivare tillika försäljare av swappar till en skara personer från kommunen. Det synes finnas ett samband mellan utbildningen och den sista omgången swappavtal. Det väcker frågor om tjänstemännens självständighet i frågan. Det är dock oklart om initiativet till utbildningen kom från någon i kommunen eller från banken.
Den relevanta jämförelsen i kostnader står inte mellan en genomsnittlig bindningstid på fem år och helt rörliga räntor (vilket inte finanspolicyn tillåter). Den relevanta jämförelsen står mellan den minimala och den maximala genomsnittliga räntebindningstiden. Det vill säga mellan ett och fem år enligt finanspolicyn.
Frågan som följer är hur mycket kommunen hade sparat om man valt att ”inte spekulera” åt andra hållet – och lagt sig på kortast möjliga bindningstid för låneportföljen? Det kan röra sig om flera tiotals miljoner om året. Och den skillnaden är inte orättvis att räkna i antal förskolelärare eller undersköterskor.
Det politikerna måste se är att spannet i finanspolicyn har tillåtit dessa skillnader. De bör därför fundera över om de tycker finanspolicyn ska vara så tillåtande. Ifall politikerna vill att dessa finansinstrument ska kunna användas bör de också försäkra sig om att kompetensen att använda dem på ett klokt sätt finns inom förvaltningen.