Regeringen har tidigare bekräftat Försvarsberedningens linje att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Trots detta verkar utrikespolitik med Sveriges territoriella trygghet i centrum vara av sekundär betydelse.
I deklarationen betonas hur andra länder följer Sveriges exempel i frågor om demokrati, feminism och klimat. Det anses därför vara en roll som ska vårdas och utvecklas. Det är fullt möjligt att göra det och samtidigt inse att fokuset bör förändras när riksdag och regering konstaterat att det finns hot mot Sverige. Värdet av tajming, som Linde själv lyfter under debatten i riksdagen, bör således vara något regeringen själv anammar utefter det utrikespolitiska läget.
Förutom detta bör regeringen sluta ändra sig fram och tillbaka. När Försvarsberedningen under 2017 konstaterade att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas avvisades detta av S. Nyligen anammades formuleringen ändå av S-MP-regeringen i en proposition. Nu verkar uppfattningen återigen vara bortblåst. En sådan ombytlig inställning är skadlig. Förutsägbarhet är avgörande för att andra länder ska kunna lita på Sverige.
Dessutom finns hos både folket och riksdagen stöd för en annan utrikespolitik. En majoritet i riksdagen röstade för att uttala en Nato-option under december 2020 och 46 procent av svenskarna vill gå med i Nato, enligt Aftonbladet/Demoskop (11/1). Även om regeringen själva inte vill gå med i Nato berättar siffrorna att både riksdag och befolkning uppfattar ett påtagligt hot och vill säkra framtida trygghet. Att blunda för detta hjälper ingen. Hotet som både existerar och upplevs måste beaktas.
Regeringen kör istället sitt eget race. Både M och C har önskat att regeringen ska bjuda in alla partier till överläggningar om Sveriges framtida utrikespolitik. Detta nekar Ann Linde till med argumentet att Moderaterna brukar dra sig ur sådana samtal. Om man är säker på att man har riksdagens förtroende i sitt agerande, vad har regeringen då att förlora på sådana överläggningar? Kanske är det snarare så att regeringen är smärtsamt medveten om att den inte har det.
I Moderaternas senaste utrikespolitiska utspel finns en linje som beaktar de reella hoten (DI 22/2). Att utveckla samarbeten i närområdet, exempelvis med Tyskland och Polen, är ett effektfullt sätt att förbereda och omge sig med vänner. Moderaternas önskan om parlamentariskt förankrad utrikespolitik är också mycket välkommen som förändring från den egensinniga och splittrande utrikespolitik regeringen hittills har tillämpat.
Regeringen borde släppa den feministiska sargen i utrikespolitiska frågor och våga möta den hotfulla isen. Den må vara hal, men den försvinner inte för att man ignorerar den. Därför är det bättre att ge sig ut på den efter bästa förmåga.