1974 infördes abortlagen och sedan dess har den varit omdebatterad. Det uppenbara trätoämnet är hur många veckor in i graviditeten det är lämpligt att erbjuda fri abort, fast nästan lika vanlig är frågan om vilken hänsyn som ska tas till vårdutövarens samvete.
En debatt om det senare har åter blossat upp sedan Kronobergs landsting nyligen röstade för att utreda om det man kallar för samvetsfrihet ska gälla landstingets personal. Med samvetsfrihet menas att personal kan slippa utföra ingrepp som aborter, om det strider mot deras religiösa eller etiska övertygelser.
KD:s socialkonservativa falanger har varit drivande i frågan om att införa en samvetsklausul i vården. Kritikerna är emellertid många och det finns goda argument för varför ambitionen att stärka individens rätt genom samvetsfriheten trots allt landar fel.
Att motsätta sig samvetsfrihet betyder inte att frågan om abort är okomplicerad. Debatten tenderar ofta att bli väl ensidig, där den som kritiserar svensk abortlagstiftning snabbt förminskas till en religiös extremist utan talan. Abort är en fråga där individens rätt och livets helgd dundrar emot varandra och frågan förtjänar inte bara att diskuteras utifrån religiösa utan också etiska principer, på samma sätt som vi med respekt diskuterar aktiv dödshjälp.
Men samvetsfrihetens förespråkare glömmer ofta att friheten att fatta egna beslut kan innebära en begränsning av samma frihet, i samma stund som vi gör våra val. Ett val kan helt enkelt utesluta andra. Det är till exempel ingen mänsklig rättighet att arbeta inom vården och är man så pass besvärad av rådande abortlagstiftning att det förhindrar själva yrkesutövningen, är det kanske aktuellt med ett karriärbyte.
Samvetsfriheten riskerar trots allt leda till att kvinnor förvägras den abort de har rätt till, om all personal på plats motsätter sig ingreppet. En förlängd risk av samvetsfriheten är även att den banar väg för godtyckligheter i rättssystemet. Om landstingets personal ska slippa utföra aborter, vad säger då att en antroposofisk läkare ska tvingas skriva ut konventionell medicin, eller en bokstavstroende lärare tvingas undervisa om evolutionsteorier?
I privata rum är den religiösa och etiska mångfalden en tillgång för alla samhällen som värderar oliktänkande och en demokrati värd namnet, men det gäller inte nödvändigtvis i den offentligt finansierade välfärden. Snarare är det viktigt att all personal enas under det etiska och juridiska ramverk som styr sjukvården, medan privata övertygelser bäst kommer till uttryck efter arbetstid. Ty om allmänheten ska kunna känna förtroende för den gemensamt finansierade vården, är det knappast oväsentligt att personalen vi möter är politiskt och religiöst oberoende. För det oberoendet förblir en samvetsklausul ett naggande hinder.
Samvetsfriheten är således ingen garanti för ett samhälle med gott samvete i sjukvården.