Frankrikes president Emmanuel Macron skriver i en debattartikel i DN (4/3), som också publicerades i tidningar i andra EU-länder, om problemen som brexit innebär för Storbritannien. Han menar att det europeiska projektet härmed kräver en förnyelse.
Macron skriver att EU bör motverka utländskt inflyttande i politiska val genom en ny europeisk kontrollinstans för detta och en lag mot utländsk partifinansiering. Han vill bland annat se en EU-gemensam asylbyrå. Macron efterfrågar även en försvarsklausul och ett säkerhetsråd som bereder säkerhetsfrågor tillsammans med Storbritannien, samt poänger som tidigare har diskuterats inom ramen för en social pelare inom EU. Exempelvis att EU skulle lagstifta om social trygghet, arbetsrätt och gemensam minimilön för hela unionen - sociala frågor som tidigare ansågs vara en självklarhet att de sköttes på nationell nivå.
Med förlusten av Storbritannien vädras ny luft för den överstatliga makten, vilket Macrons debattartikel bekräftar. EU har efter brexit förlorat sitt största hinder för ytterligare inflytande. Lärdomen som brexit verkar ha gett Macron är att lösningen på unionens problem är mer lagstiftning och mer kontroll. Det är dock inte rimligt att bemöta den på många sätt berättigade kritiken mot EU:s utveckling med att fortsätta expansionen. EU har reella legitimitetsproblem och det kommer troligtvis inte bli bättre av att man kör över medborgarnas vilja.
Extra graverande är att Macron vill se dessa långtgående förändringar av unionen utan att också förändra fördrag som definierar EU:s arbetsområden. Han vill istället hålla en konferens där medlemsländer och civilsamhällesgrupper får göra sig hörda. Förändringar av det här slaget kräver generellt ett ändringsfördrag vilket i sig måste ratificeras av medlemsländerna. Vad som dock har skett när man har försökt att centralisera makten inom EU är att det inte har accepterats av medborgarna när länder genomfört folkomröstningar i frågan.
Trots Frankrikes interna politiska problem med populister och kravaller ser Macron samma lösning för EU som inte fungerat i hemlandet. Inställningen från Macron och EU att unionen kan ta sig an Europas alla problem har gett bränsle till missnöjet. Vill man skapa enighet är det en dålig idé att slå dövörat till kritikerna. Risken är att splittringen i Europa växer.
Missnöjet och de demokratiska problemen är på frammarsch i östra Europa. Italiens belåning är på en tiofaldig nivå av vad Greklands var vid förra eurokrisen. Framtiden serverar många utmaningar. Istället för att driva på för ökad överstatlighet borde EU hålla sig till de positiva löften om demokrati, ökad rörlighet och ekonomisk utveckling som man utfärdade för ett halvsekel sedan.
Anledningen till att fler och fler inser de negativa konsekvenserna av ett utträde ur unionen är sannolikt inte Macrons löften om en ljusare framtid. Storbritanniens kris ger många lärdomar. Men mer överstatlighet är inte en utav dem.