Folkpartiet har länge haft problemet att väljarna inte ser vad partiet fyller för roll i politiken. Väljarstödet ligger i många opinionsundersökningar runt fem procent. Det är inte konstigt att Folkpartiet längtar tillbaka till tiden före allianssamarbetet, då den dåvarande partiledaren Lars Leijonborg i valet 2002 fick 13,4 procent av väljarnas röster och gick under namnet Leijonkungen.
Längtan efter större väljarstöd åtgärdas nu genom ett namnbyte till Liberalerna. Under landsmötet i helgen lade partiledaren Jan Björklund ut texten om innebörden av namnbytet och partiets ideologi. Riksdagsledamot Birgitta Ohlsson förklarade också hon genom en debattartikel i Expressen (20/11) vad liberaler står för. Ohlsson delar ut kängor till höger och vänster och menar att det ”mitt i svensk politik går en gräns mellan konservativa och liberaler”. Ohlsson tar avstånd från såväl Kristdemokraternas som Moderaternas familjepolitik och kritiserar Centerpartiet för att vilja rädda mjölkbönderna.
Det är inte helt enkelt att se den frihetliga tråden i de nya liberalernas politik. Utifrån Ohlssons debattartikel verkar den främst bygga på att såga övriga allianspartier. Men väljarunderlaget ökar inte genom mer markering mot liberalkonservatismen, eftersom Liberalernas potentiella väljare är de som i dag röstar på andra allianspartier.
Jan Björklund passade under landsmötet på att sträcka ut en hand till Socialdemokraterna om en blocköverskridande skattereform.
Det finns bland väljarna en stor efterfrågan på blocköverskridande samarbete i frågor som migration, integration och närliggande områden. Men skatterna? Folkpartiet fick i alliansregeringen inte fullt ut gehör för sin skattepolitik. Hur tror man att en utsträckt hand till Socialdemokraterna skulle öka genomslaget för skattesänkningar, såsom kärnfrågan om slopad värnskatt? Den sittande regeringen har inte uppvisat någon vilja alls att genomföra skattesänkningar.
Såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet tar förstås tacksamt emot Liberalernas utsträckta hand. De vinner på en splittrad allians. Inviterna till Socialdemokraterna lär inte öka stödet för Liberalerna men minskar deras trovärdighet inom allianssamarbetet.
Det är ett farligt spel Liberalerna sysslar med.
Oväntade vändningar för att öka i opinionen är inte vad övriga allianspartier behöver, utan en stabil samarbetspartner. En generös liberalism som inte utestänger den som inte håller med om alla politiska förslag skulle hjälpa Liberalerna. Inte att ytterligare ta avstånd från sina bundsförvanter.