Sverige har en tradition av statsindividualism - individens frihet befästs med hjälp av staten. Staten betraktas här som en vän. Det gör oss udda i ett globalt perspektiv. Många synes därför ha lätt för att glömma att staten också kan stå för förtryck och ofrihet. Det är dels en fråga om värderingar. Men också en fråga om perspektiv och gammal vana.
Karin Svanborg-Sjövalls essä Hur borgerligheten slutade ängslas och lärde sig älska staten kom ut härom året. Den argumenterar för vikten av pluralism i samhället. Den demokratiska majoritetens vilja blir snabbt ett omfattande förtryck mot minoriteter i en stat som använder sin makt för att lägga sig i det privata livet och civilsamhällets utformning. Texten kan läsas som en god liten introduktion i ämnet.
Värdet av essän ligger också i att den sätter fingret på en betydande förändring inom den svenska borgerligheten. Svanborg-Sjövall ser en ökande efterfrågan på hämnd, signalpolitik och offentlig auktoritet.
Och en borgerlighet som blivit allt mindre kritisk till staten och allt mindre tålmodig med kulturella och religiösa avvikelser. Där man tidigare betraktade frivilligheten som ett grundfundament när individen deltar i civilsamhällets ”små gemenskaper”, ser man nu förtryckande strukturer. Genom att helt acceptera statsindividualismen som politikens utgångspunkt förskjuts de nya Moderaterna från sin liberalkonservativa bas i socialliberal riktning.
Vi rör oss i riktning mot statskommunitarism. Ett tillstånd där staten inte längre är garant för individens frihet och skydd för variation i värderingar och traditioner. Där staten istället tar steget att aktivt skydda vissa enskilda värderingar, traditioner och religioner på bekostnad av andra.
Om inte borgerligheten bromsar utvecklingen ligger det i farans riktning är att den svenska statskommunitarismen går ännu längre. Där staten inte bara bär på en ideologi. Utan där den vill ge oss en mening. För statskommunitarismen är samhället och staten samma sak. Den avvisar tanken på uppdelning mellan privat och offentligt, samt tanken att samhället består av separata sfärer - privat, offentligt och olika delar av ett civilsamhälle - som kan och bör ha en självständighet från varandra.
Svanborg-Sjövall ser flyktingkrisen som den händelse som slutligen förpassat borgerligheten till ett läger som tappat sin kritiska förmåga mot välfärdsstat och offentlig maktutövning. Där tidigare kosmopolitiska socialliberaler rör sig inåt, mot nationen och försvaret av välfärdsstaten. Och där konservativa rört sig från de små gemenskaperna, utåt mot statens möjlighet att skapa ordning. Tillsammans bildar de en ny allians som förändrat den borgerliga ideologiska spelplanen.
Även om man inte delar Svanborg-Sjövalls analys av hur avgörande just flyktingkrisen varit ger hon en tydlig illustration över en betydande förändring som skett inom borgerligheten. Och dess effekt på den politiska situationen i Sverige.
Borgerlighetens entusiasm för marknadslösningar har falnat. Samtidigt syns inga landvinningar för socialistiska idéer. I detta idévakuum vinner nationalismen mark. En rörelse som ser nationen som politikens kärna får också hjälp på traven av att borgerligheten allt mer vänder sig till staten för att lösa problem. När staten samtidigt blivit allt större - och kärnstaten svagare - vinner tanken på en stark auktoritär stat gehör hos allt fler.
Det som behövs är en återgång till idéerna. De klassiskt liberala. De frihetligt konservativa.
Grunden för individens frihet och det öppna samhället är en mindre stat med en stark kärna och ett tydligt våldsmonopol. Och en rättsstat som garanterar individer sina rättigheter och samtidigt är en garant för att statens makt tyglas.
Diskussionen måste leva kring hur stor denna stat ska vara. En liberal eller liberalkonservativ grundsyn behöver vara att det offentliga måste minska, för att det privata och civila ska kunna bli starkare. Meningsskapandet måste lämnas till de mindre gemenskaperna. Det möjliggör pluralism i värden och vanor.
För att vara trovärdig måste borgerligheten också ha en syn på individernas gemensamma skyldigheter och rättigheter i ett uppdaterat samhällskontrakt. Och vilka som överhuvudtaget ska vara del av detta kontrakt. (Svanborg-Sjövalls liberala svar är att det är medborgarskapet som utgör skiljelinjen och det vi ska kräva av medborgarna är laglydnad och ansträngning, vare sig mer eller mindre.)
Varje politiker behöver ha en bild av hur stort det offentliga ska vara och hur stor makt kollektivet ska tillåtas få över individer och civilsamhälle. Den bilden bör de förmedla till väljarna och låta vara vägledande i varje beslut de deltar i. Det gäller på riksplanet såväl som i kommunerna.