”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla”, sade den socialdemokratiske statministern Rickard Sandler 1926. Sandler avgick också, som en konsekvens av den så kallade Stripakonflikten. I Stripa gruva i Västmanland hade det uppstått en långdragen lönekonflikt mellan arbetsgivaren och företagets syndikalister. Tvisten blev rikspolitik och regeringen ställde sig på löntagarnas sida. Liberalen C.G. Ekman motsatte sig emellertid Sandlers linje och lyckades ena riksdagens båda kammare att i stället stötta arbetsgivaren. Det var ett kapitalt fiasko för den socialdemokratiska regeringen, som strax därefter upplöstes.
Inför samma dilemma står regeringen Löfven. Ja, inte i fråga om några lönekonflikter. Utan om den rödgröna minoritetsregeringen ska tvingas avgå i samband med budgetomröstningen den tredje december.
Budgeten måste antas av en majoritet i riksdagen. Regeringens budgetproposition kommer i omröstningen att ställas mot Alliansens budgetmotion, som presenterats i portioner under veckan. Men eftersom vare sig de rödgröna eller de borgerliga har egen majoritet, är det segrande alternativet beroende av stöd från Sverigedemokraterna.
Partipolitikens persona non grata säger sig vara villiga att stödja det alternativ man anser vara ”minst skadligt för Sverige”. Allt mer talar för att stödet inte går till Löfven. Inte minst eftersom partiets ställföreträdande ledare, Mattias Karlsson, menar att hans parti skulle tjäna på att tvinga fram ett nyval (DN 5/11).
Det är också det troliga utfallet om regeringens budgetproposition faller, då det blir omöjligt för en socialdemokratisk statsminister att regera med borgerlig politik. Ett borgerligt guldläge kan tyckas, men ett nyval är långt ifrån en önskedröm för Alliansen. Partierna har ännu inte hunnit slicka sina sår sedan valförlusten och med Fredrik Reinfeldts plötsliga sorti från rikspolitiken, saknar borgerligheten en given statsministerkandidat. Ett nyval skulle således kunna innebära en katastrof för allianspartierna.
Rädslan för nyval har fått allt mer högljudd kritik att riktas mot Alliansen. Kritikerna vill att de borgerliga partierna lägger ned sina röster för att lyfta fram Löfven. Allt för att undvika en regeringskris och att den förda politiken är beroende av SD. Än så länge har de borgerliga partierna stått på sig, men det är långt kvar till december. Annie Lööf har trots sin fräna regeringskritik inte hela partiet med sig. Även Moderaterna kan tänkas vackla för att upprätthålla sin hårda linje mot SD. Det vore dock förhastat.
Att ge upp budgetmotionen vore i ännu högre grad att låta rikspolitiken kontrolleras av SD. Det är inte ett hållbart prejudikat för de kommande fyra åren. Dessutom sviker allianspartierna då det löfte man givit väljarna. Alliansen har trots allt inte mandat för att stötta en socialdemokratisk minoritetsregering. Dessutom finns anledning att ifrågasätta om det finns kraft nog att hålla liv i Alliansen, om oppositionen inte har kraft nog att stå emot de mediala kraven på att lyda under Löfven.
Låt därför regeringen falla, för utan principer och ord man kan lita på låter man det goda i partipolitiken förfalla.