Det är lätt att dra lite för snabba slutsatser när man läser om sådana här händelser. En god andel människor utgår från att en person är skyldig så snart det rapporteras om en misstänkt. Den andelen synes öka kraftigt ju mer föraktligt brott det är fråga om. Ett samband som säger mer om Facebook-pöbelns insikter i rättssystemet och dess känsla för rättssäkerhet än om rättssystemet som sådant.
För att skaffa en mer välgrundad uppfattning bör man utgå från hur rätten resonerar. I det aktuella fallet anser tingsrätten att det är bevisat att mannen dödat kvinnan. Men för att dömas för mord måste uppsåt bevisas. Bevis som tingsrätten anser vara otillräckliga. Det finns saker som talar för men även faktorer som talar emot.
Tingsrätten anser inte heller att det är bevisat att gärningsmannen avlossat skottet avsiktligt eller att han varit likgiltig inför kvinnans död. Försvarets förklaring till händelsen är att gärningsmannen hållit vapnet i midjehöjd och tryckt in avtryckaren för att säkerställa att det var säkrat, varpå ett skott gått av.
Rätten accepterar förklaringen till varför avtryckaren tryckts in, i brist på andra bevisade förklaringar. Rätten anser dock att det måste ha varit ett riktat skott då det träffat offret mitt i pannan. Men att rikta ett skarpladdat vapen mot ett huvud och trycka in avtryckaren är i tingsrättens mening inte ett bevis på uppsåt eller ens likgiltighet inför offrets möjliga död. Man kan ställa sig frågande till detta ställningstagande.
Även om man bortser från tingsrättens uppfattning att vapnet riktades medvetet mot offret, och helt accepterar försvarets linje, är det något som skaver. Rättssystemet ska hålla hårt på rättssäkerheten. För en fällande morddom måste det vara ställt utom rimligt tvivel att dödsfallet inte berodde på otur. Men hur mycket otur kan en gärningsman ha, innan rimliga tvivel uppstår? Kan man förbruka sin rätt till otur, i juridisk mening?
Det finns alltid ett individuellt ansvar för att försätta sig i en sådan fasligt oturlig position. I det aktuella målet konstaterar rätten att gärningsmannen inte varit främmande för att använda våld mot kvinnan, som därför fruktat för sitt liv och bott på skyddat boende. Han har upprepade tillfällen hotat henne till livet och uttryckt sin rätt att döda henne. Vidare har han varit medveten om sitt hetsiga humör, men trots detta använt narkotika, skaffat ett illegalt vapen som han i skarpladdat skick hanterar och medvetet trycker in avtryckaren på, i närheten av offret. Har han förverkat sin rätt att hänvisa till otur? Tingsrätten anser inte det. Men frågan dröjer sig kvar.
Om detta mål bildar praxis kommer sannolikt våldsamma män som i vredesmod skjuter ihjäl sin partner att hävda samma sak i framtiden. De som utför rena avrättningar i kriminella nätverk kan hävda att de inte alls tänkte skjuta personen i huvudet, utan bara avsåg att skrämmas lite.
Straffvärdet av en brottslig handling bör stämma överens med det allmänna rättsmedvetandet – det vill säga vad en upplyst allmänhet (till skillnad från Facebook-pöbeln) anser om saken. Det är viktigt av demokratiska skäl, för att allmänhetens förtroende för rättsväsendet inte ska förstöras och för att den allmänpreventiva effekten av straffen inte ska erodera.
Det är synnerligen tveksamt om en sådan praxis ligger i linje med det allmänna rättsmedvetandet.