Sedan i november har Vänsterpartiets partiledning satt kravet på svenskt utträde ur EU på paus. I en debattartikel i Dagens ETC (8/11) motiverar partiledare Jonas Sjöstedt beslutet med att en folkomröstning om utträde är avlägsen. V vill heller inte buntas ihop med det nationalistiskt motiverade EU-motstånd som präglade brexitkampanjen i Storbritannien. Beslutet att pausa kravet på utträde har dock kritiserats internt inom V, och det väntas bli en stridsfråga på partiets valkonferens 16-17 februari i Norrköping.
I ett par månader var Sverigedemokraterna således det enda riksdagspartiet som drev frågan om ett svenskt utträde ur EU. Den positionen valde dock även SD nyligen att lämna, trots att partiet i senaste EU-valet 2014 intog positionen som det mest EU-kritiska.
Den officiella förklaringen till Sverigedemokraternas skifte i EU-frågan är, precis som Vänsterpartiets, att utsikterna för ett svenskt EU-utträde är svaga. Men en betydande orsak är troligen också att SD sedan 2014 haft två mandat i Europaparlamentet, och således funnit en ny arena där partiet, tillsammans med europeiska likasinnade, kan utöva inflytande. Den hållningen bekräftas av Europaparlamentarikern Peter Lundgren (SD) som säger till SVT (31/1) att partiet nu ser sin chans att vara med och reformera EU inifrån.
Det är inte den lättaste balansgången att i val till Europaparlamentet driva frågan att Sverige inte ska vara med, samtidigt som partiet vill ha så många mandat som möjligt. Det finns dock ett värde i att de väljare som tydligt vill visa åsikten att Sverige borde lämna EU faktiskt har ett etablerat parti som driver frågan att rösta på. Efter besluten från V och SD finns inte längre något sådant. Det är i sakfrågan välkommet – EU är i grunden ett positivt projekt som Sverige vinner på att vara med i – men ur en demokratisk synvinkel blir det problematiskt.
Protesterna inom V visar på en tydlig ideologisk splittring i frågan, men inifrån SD verkar förflyttningen från den extrema positionen i EU-frågan vara accepterad. SD gör således en tydlig rörelse mot den politiska mitten. Troligen kan ytterligare väljarstöd finnas att hämta där, men samtidigt får SD också räkna med att den populistiska högerflanken tunnas ut. Om samma förflyttning mot den politiska mitten görs i fler symboliska sakfrågor, exempelvis om Natomedlemskap, kan SD möjligen närma sig de borgerliga partierna. Men då är också risken att det öppnas en lucka för mer högerextrema partier att växa i.
Om V och SD går tillbaka till att driva på för ett svenskt utträde ur EU så småningom återstår att se. Sannolikt kommer det, åtminstone i Sverigedemokraternas fall, att bero på hur framgångsrik ståndpunkten blir i EU-valet. Men tills vidare är Sveriges medlemskap i unionen helt ohotat.