Europas folk kräver solidaritet med Ukraina

Rysslands överfall på Ukraina håller på att skapa ett skifte i utrikes- och säkerhetspolitiken. Det gäller ute i Europa men också här hemma i Sverige.

Det folkliga och massiva stödet till Ukraina är något vi ska applådera, menar ledarskribenten.

Det folkliga och massiva stödet till Ukraina är något vi ska applådera, menar ledarskribenten.

Foto: Nelson

Ledare2022-03-01 05:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Den svenska omsvängningen blev uppenbar när regeringen beslutade att skicka 5 000 pansarskott. Det var samma regering som på krigets första dag bara lovade 20 miljoner kronor till Röda korset, och som upprepade gånger har hävdat att vapenförsändelser inte är att tänka på.

Det verkar som om den svenska regeringen har gjort samma erfarenhet som den rödgröna regeringen i Tyskland. Först ville förbundsregeringen i Berlin inte lägga ned Nordstream 2, inte sätta in hårdare ekonomiska sanktioner mot Putin, och inte ens tillåta att vapenleveranser passera över tyskt territorium.

Men så svängde den plötsligt 180 grader. I ett historiskt tal fördömde förbundskansler Olof Scholtz Rysslands agerande och lovade att öka stödet till Ukraina och dessutom göra en omfattande höjning av de tyska försvarsutgifterna. Scholtz kallade det själv för ”Zeitwende” – en vändning tiden.

Vad den tyska regeringen förstod var att den höll på att bli nästan lika hatad som Putin. Runt om i Tyskland demonstrerade 100 000-tals människor för solidaritet med Ukraina. Det starka folkliga stödet visade att något hänt. Den rödgröna regeringen i Tyskland hade bedömt opinionen fel när de inledningsvis trodde att människorna brydde sig mer om de egna elräkningarna. Vår tids europeiska väljare accepterar inte att deras ledare sitter passiva när en diktatur överfaller en demokrati.

Det är den här förändringen i riktning mot ökad europeisk solidaritet som också den svenska regeringen har insett och nu försöker att förhålla sig till. Talepunkterna från Kalla kriget om neutralitet och alliansfrihet låter inte lika övertygande idag.

Några som däremot inte verkar ha förstått paradigmskiftet är det svenska Vänsterpartiet. Som enda riksdagsparti röstade de nej till att skicka pansarskott till Ukraina. Det är som att Kalla kriget aldrig tar slut för V. De hamnar alltid på diktatorernas sida. En som dock insett att tidsandan förändrats är den tidigare partiledaren Jonas Sjöstedt. I ett inlägg på Twitter ställde han sig bakom Ukrainas rätt att försvara sig och uppmanade som medlem i V partiledningen att stödja beslutet om pansarskott.

Oavsett vad Vänsterpartiet tycker är det folkliga och massiva stödet till Ukraina något vi ska applådera. Ökad vilja till solidaritet borgar för ett mer integrerat och fredligt Europa, samtidigt som det gör det svårare för världens diktaturer. För Sveriges del kan det äntligen innebära en skilsmässa från Kalla krigets påtvingande retorik. Det går inte längre att hävda att neutralitet skulle vara moraliskt rätt då en starkare slår en svag. Eller att alliansfrihet skulle vara ett önskvärt tillstånd för ett litet land. Svenskt utrikes- och säkerhetspolitik står precis som den tyska inför ett ”Zeitwende”.