Flertalet gånger berättade Stenevi att MP ska bygga ett samhälle för människor. Detta i kontrast till att bygga det för bilar. Men det ska ändå vara för människor som bor i hela landet. Stenevi flörtade med landsbygden, men fortsatt skuldbeläggande av all typ av bilägande klingar illa för en sådan målgrupp. Att detta var enda tillfället hon anspelade på att inkludera hela landet bekräftar också bilden av MP som storstadsparti. Det är därför tveksamt om det kommer att kunna locka fler väljare från resten av landet.
Många menar att Stenevi verkade vilja bredda partiets politik. Främst gällde det barns villkor och jämlikhet. Strategin verkar vara att plocka röster från S och framtida väljare som ännu är omyndiga. Genom att tala om jämlikhet parallellt med hållbarhet kan hon vinna personer med S-sympatier som tycker att klimatet är en viktig fråga, och genom att uppmana till att lyssna på barnen kan hon vinna ungas förtroende inför framtiden. Men det låter som väljargrupper MP sedan länge har siktat in sig på. Varför skulle det vara annorlunda nu?
Samtidigt håller Stenevi fast vid klimatpolitiken. Hon menade att framtiden måste vara grön, annars finns det ”ingen framtid alls”. MP fortsätter således med domedagsprofetior. Att utmåla framtiden som obefintlig om man själv inte får inflytande är ett sätt att göra sig själv oersättlig. Däremot är det inte längre ett solklart samband med att få fler väljare, eftersom nästan alla partier nu har en mer genomtänkt klimatpolitik.
Det finns en miljöpartistisk tradition av märklig självuppfattning om sitt eget inflytandes räckvidd. Stenevi menade till exempel att MP ska ställa samma krav på skydd av natur i Sverige som i exempelvis Brasilien. Här blir problemet, som inte är nytt, att man finner alltför stor identitet i en miljörörelse som är internationell, i stället för att värna inrikes angelägenheter. Incitamenten att rösta på ett sådant parti i ett nationellt val kan då minska. Särskilt för de som ser de brådskande inrikes problemen.
Breddningen till fler frågor är kanske mer uttalad hos Stenevi, men det som sägs är förutsägbart och klingar av Miljöpartiets sedvanliga blåögda naivitet. Därför är det svårt att se vilka nya väljargrupper som skulle kunna lockas.
Däremot har Stenevi starkare utstrålning än det manliga språkröret Per Bolund, vilket skulle kunna locka fler väljare att lyssna. Den egenskapen kan också komma väl till pass i regeringen. Men sammanfattningsvis är Stenevis visioner varken förvånande eller förvandlande. Helhetsintrycket är som det brukar med Miljöpartiet – tafatt.